söndag 29 januari 2017

När jag fattas

Jag har tidigare skrivit om en typ av skam som inte är något du kan lära dig hantera, eller "bli av med" via samtal eller terapi. Som inte i grunden handlar om dig utan är en reaktion på din omgivnings syn på vad som är normalt, och det som inte är det. Skammen som kommer av brister i bemötande och tillgänglighet. Som du upplever men som faktiskt någon annan äger.

Min kraftiga brist på kapacitet och dess konsekvenser ger också upphov till en rad andra känslor - varav otillräckligheten är en av de svårare att hantera. För jag är in de facto inte tillräcklig som det är nu. Jag fattas. Det är hålrum där jag borde finnas. Andra får hela tiden kompensera för saker som jag skulle gjort eller platser jag skulle varit på.

Och jag känner mig ofta så förtvivlat otillräcklig då. När jag märker att jag saknas men inte kan fylla tomrummet.

Den känslan är lika omöjlig att bearbeta bort som skamkänslan som inte beror på mig. För den handlar inte (enbart) om en dålig självkänsla, efter en jakt på bekräftelse, eller om att om att känna mig oduglig. Känslan av otillräcklighet är ju faktiskt en sann känsla. Sprungen ur det faktum att min begränsade kapacitet gör mig otillräcklig på papperet.

Om jag känner en otillräcklighet som mer handlar om känsla än ett yttre faktum går den att bearbeta känslomässigt, och det kan bidra till en förändring i mitt sätt att hantera känslan av att inte räcka till. Men om otillräckligheten inte beror på en dålig självkänsla utan faktiska begränsningar. Om jag faktiskt inte är tillräcklig, att det är omöjligt för mig att räcka till samtidigt som det inte finns någon annan som fullt ut kan fylla min plats.

Hur gör man då?

Handlar det om att omgivningen måste förändras? Fylla hålrummen jag lämnar efter mig med något eller någon annan? Eller är min känsla av otillräcklighet en konsekvens av att omgivningen håller fast vid den jag var i stället för den jag faktiskt är nu? Är deras deras behov av mig som den jag var ursprunget till min känsla? Är deras känsla av sorg motsvarigheten till min känsla av otillräcklighet? Deras icke-acceptans?

Kan känslan av att inte räcka till minska genom att min omgivning fullt ut accepterar min brist på kapacitet? Eller är det bara jag som måste acceptera min känsla av otillräcklighet?

4 kommentarer:

  1. Jag läste en annan text idag som påminner om det du förmedlar och har förmedlat i dina tidigare texter - den är fin att ta del av: http://www.dreamsatstake.com/2017/01/on-finding-purpose.html?m=1

    Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Den texten borde alla läsa, jättebra!! Kram

      Radera
  2. Många bra och kloka funderingar, funderingar som jag tar med mig. Kram

    SvaraRadera

Om varför jag inte använder begreppet kroniskt trötthetssyndrom

Det var varit mycket i media om ME/CFS den senaste tiden, vilket är glädjande. För ju mer uppmärksamhet sjukdomen ges och ju mer relevant f...