söndag 1 januari 2017

Vägen framåt

Ett nytt år.

Jag önskar att jag kunde betrakta det som ett tomt blad. Att jag kunde se framåt och lämna det som varit bakom mig. Utan att se tillbaka. Att känna hopp om en förändring. Men samtidigt behöver jag det som varit för att veta vart livet tagit mig. Var jag står nu och vilken väg jag behöver ta framåt. För utan historia har jag ingen framtid.

När du på grund av sjukdom tvingas leva från stund till stund är det svårt att se det stora övergripande perspektivet. Märkligt nog verkar det vara lika svårt om du ständigt lever på språng, alltid på väg till nästa stopp nästan utan riktig förankring i nuet.

För mig har det alltid varit viktigt med bokslut. Att summera och planera framåt utifrån hur resultatet blev. Jag gjorde det innan jag blev sjuk och jag har fortsatt så.

Jag skulle summera året som gått som ett år av väntan och ett år i otakt.

I väntan på besked om en utredning jag inte vet om jag ens kommer ha kapacitet nog att genomföra. Men där jag i alla fall redan fått bekräftat att det är logiskt att misstänka ME utifrån min symptombild och sjukhistoria. Att jag inte inbillar mig utan att mina funderingar kring ME under åren varit relevanta. Det är skönt att veta att jag inte bara fantiserar.

I otakt på grund av att mitt aktivitetsomfång krympte ytterligare av försämrad hälsa samtidigt som min partner fick ett nytt arbete som styrde hans tid mer än tidigare. Och mitt barn blev ett år äldre vilket innebar ökade förväntningar och krav. Detta har sammantaget - även att det också fört med sig nya utmaningar och glädje - gjort att hela familjen tvingats in i en annan takt. En takt jag inte klarat av att hänga med i. Därför känns det som vi hamnat i otakt med det mesta i vardagen. I alla fall har jag varit det. I otakt alltså.

Balans och takt hör ihop. Och det är det svårt att hitta balans när man är i hela tiden är i otakt.

Samtidigt som året har varit svårt på många sätt så har det på andra plan varit ett spännande år. Med en tydlig motivation och riktning. Ett år då jag väldigt tydligt strävat efter att jag ska vara med och påverka samhället på det sätt jag kan, med mina ord. Oavsett hälsostatus.

Jag har för första gången publicerat texter utanför min blogg. Det är stort! Och jag har fått flera kontakter med människor som på riktigt ser mina erfarenheter som värdefulla. Det betyder väldigt mycket för mig! När det gäller mitt skrivande och fotograferande har jag fått bekräftat att andra ser att min kompetens finns där, även om kapaciteten är mycket begränsad. Det gör mig stolt! Jag har utmanat mig själv och blivit utmanad på många olika sätt. Det får mig att känna att jag utvecklas, trots allt!

Av det nya året som nu är här önskar jag mig mindre personlig kamp och mera vila. Att jag och mina nära accepterar det nya läge jag är i och gör det bästa av situationen. Att vi som familj hittar vägar till rätt stöd och hittar en takt som passar oss alla. Jag önskar mig också en fungerande vård med personal som är villig att möta mig där jag är, i det jag behöver.

Jag önskar att 2017 är året då normen förändras. Från att alla ska stöpas i samma form till att det normala är att vi är individer med olika förutsättningar och behov. Att olikheter blir eftersträvansvärda!

Gott Nytt År - och välkommen att fortsätta följa med mig på vägen framåt!

2 kommentarer:

  1. Så glad över både din blogg här och att du kommit utanför den med din röst. Det är du och det du skriver väl värda! Få kan så tydligt och konkret sätta ord på utmattning och smärtproblematik som du kan och givetvis har det en roll att spela i samhället, det måste det ha om vi ska komma nån vart med de här tillstånden. Så fler läsare/ lyssnare till dig och Gott nytt 2017!
    Kram Sofia

    SvaraRadera
    Svar
    1. <3 <3 <3 Tack och förlåt sent svar!

      Radera

En ärlig ursäkt…

Alltså, det är dags nu. Jag måste krypa till korset och be er alla om ursäkt. Jag har varit till en sådan belastning på grund av min oerhör...