lördag 11 mars 2017

Att gå över gränsen

Jag vet ju att jag har pressat mig med min kropps mått mätt. Att jag gång på gång överträtt den osynliga gränsen de senaste dagarna. Att jag blundat för signalerna. Ändå känner jag mig bestraffad när nu kroppen talar om för mig med all önskvärd tydlighet att jag passerat gränsen med råge. Jag mår skit nu helt enkelt.

Vi har haft besök. Mycket efterlängtat sådant.

De andra i familjen skötte det mesta av förberedelserna. Jag förskottsvilade. Besökarna sov på annan plats. Min familj och de som hälsade på har hjälps åt med allt praktisk och jag har inte rört ett finger ens kring min egen mat. Dessutom har jag inte ätit en enda måltid tillsammans med de andra utan låtit ALL min energi gå åt till kortare stunder med samtal och bebismys.

Allt har alltså varit anpassat. På hemmaplan. Jag har inte ens stuckit näsan utanför dörren. Men att vara delaktig i det lilla krävde att jag pressade mig till det yttersta. Jag ville ju ta vara på varenda sekund, för detta var ju ett sådant där tillfälle som aldrig återkommer.

Jag ångrar ingenting för jag är så glad att besöket äntligen kunde bli av. Och jag njöt verkligen av att ha dem här. Men jag avskyr verkligen att behöva må så här. Varför skulle jag behöva drabbas av en sjukdom som straffar initiativ, engagemang och alla former av aktivitet?

Det känns som ett hån mot den jag är.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Ditt ansvar - inte mitt!

För någon vecka sedan påbörjade jag en text som handlade om att vara genomskinlig och självutlämnande med syfte att uppmärksamma ett behov ...