tisdag 14 mars 2017

Om att få en ny roll i gammal invand miljö...

Ibland önskar jag att jag vore en "vanlig Svensson" i vården. Att jag inte haft med mig så mycket bagage. Jag släpar nämligen ständigt runt på en gigantisk väska full med erfarenheter. Både positiva och negativa. Från tiden som yrkesverksam leg. arbetsterapeut och som patient - huller om buller.

Du kanske tror att jag menar att jag vill slippa bära på mitt negativa patientrelaterade bagage, och inget kan förvisso vara mer sant än det. Men det andra som hör ihop med mitt arbete kan faktiskt också bli en börda i mötet med en ofungerande vård.

Min yrkesrelaterade kunskap och erfarenhet är omfattande. Men även om jag ofta pratar gott om att vara arbetsterapeut så har jag också med mig många negativa erfarenheter av vården från mina yrkesverksamma år. Sådant som jag kämpat emot personligen och sådant jag kämpat emot för mina patienters skull. Tyvärr kan också de tidigare positiva erfarenheterna bli tunga att bära i en situation som präglas av något helt annat.

Inom arbetsterapi talas om våra roller och vanor och hur sjukdomar, skador och funktionsnedsättningar påverkar och förändrar dessa. Att vissa roller försvinner under livets gång och andra kommer till. När du blir sjuk och patient är det att få en ny roll. Blir du sjukskriven får du ytterligare en, samtidigt som du tappar den du har som yrkesverksam. En förändring som är svår för alla människor, särskilt när den nya rollen innehåller välidgt mycket förutfattade meningar och fördomar. Är omgärdad av stigma. Men att byta roll och stanna kvar under samma tak - i samma miljö - lägger till ytterligare en dimension i rollbytet.


Att gå från att vara behandlare till att bli patient har för mig inneburit:
Att inte längre vara den som vårdar - tar omhand - utan istället den som ska vårdas och tas omhand, vilket är att gå från förväntat aktiv till förväntat passiv

Att gå från att ha haft makt - till att bli maktlös

Att ha haft en stark röst - till att nu inte tas på allvar

Att ha varit någon människor ser upp till - men nu vara någon man ser ner på

Att veta om vilken nedlåtande syn som finns på patienter på många ställen - och nu själv vara patient

Att ha vetskap om att saker går att göra annorlunda och på ett bättre sätt - men mötas av människor som inte ser nyttan med det

Att se arbetsterapi och arbetsterapeuters verksamhet och kunskapsområde bagatelliseras och förminskas till något oviktigt - när jag själv fått erfara att det kan förändra människors liv

Att ha varit den som alltid gjort det där lilla extra för patienterna - men mötas av de som bara gör sitt jobb

Att veta om att du egentligen har en högre kompetens än den som ska vårda dig - men bli betraktad som en nobody

Att ha varit en drivande kraft i förändrings och kvalitetsarbete - men nu bli bortviftad och inte tagen på allvar

Att vara den som samordnat och sett till att patienten får rätt stöd - till att vara den som faller mellan alla stolar det bara går för att ingen samordnar

Jag har gått från att utreda, analysera och observera till att vara den som utreds, analyserar och observerar

Från att vara oss och vi med personalen har jag gått till att vara den där patienten - från närhet till distans

När de ger upp om mig i ett läge där jag vet att jag själv skulle se möjligheter - då gör det så vansinnigt ont! För även om du inte blir frisk, när din sjukdom eller funktionsnedsättning är långvarig eller livslång går det ofta att öka livskvaliteten, och ge hopp.

Jag tycker själv att jag ger vården väldigt mycket negativ kritik. Det känns inte bra eftersom det faktiskt handlar om kollegor och min tidigare arbetsgivare. Men jag har inget val eftersom det är så här vården (inte) fungerat för mig. Det är min och många andras sanning och handlar inte om bitterhet över att ha blivit sjuk.

En sanning som behöver bli sagd och trodd.

Men någonstans i bakhuvudet lurar ändå frågan om vem jag egentligen är - en gnällig och besvärlig patient med orealistiska förväntningar eller en kompetent och erfaren yrkeskvinna med rimliga krav?

Eller går det kanske att vara en komplex patient med relevant kompetens och rimliga förväntningar och krav?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar