onsdag 29 mars 2017

Personcentrerad vård - hur i hela friden då?

Det är så många som inte verkar förstå hur vården fungerar i dagsläget. Inte ens de som arbetar i den verkar se hur vi patienter blir bemötta och behandlade. Jag vet inte om det beror på naivitet, hopp, tro, hemmabindhet, skygglappar eller positivt tänkande. Oavsett så skrämmer det mig. För om det ska kunna förändras måste det finnas en realistisk bild av hur verkligheten ser ut.

Och för att få det behöver patienterna komma till tals. Inte en, inte få utan många - helst de flesta.

När man inte passar in i den mall som finns är det väldigt enkelt att se vad som inte är personcentrerat. Passar du in är det nog svårare, men det går nog om du vet vad du letar efter. Jag har inte passat in någon gång under min sjukdomstid. Alltid skapat huvudbry. Fått känna mig krånglig. Udda. Den som inte följer mallen - varken för sjukdomsbild eller behandling. Eller ja, när det gäller sjukdomsbilden har jag delvis passat in i många fack, men aldrig totalen av mitt mående.

Många anser säkert - med all rätt - att just de bemöter sina patienter bra och individuellt givet de ramar de har att förhålla sig till. Men det är just detta, att det finns en norm och väldigt snäva ramar som begränsar vad en enskild person kan göra. För mej är det så tydligt att det är många saker som gör att mitt möts med vården blir svårt - inte bara mötet med en annan individ i en annan roll.

Det kan handla om synen på patienter i arbetsgruppen, hur den fysiska miljön är utformad, rutiner (eller brist på adekvata sådana), bemötande, ramar i upphandlingar och avtal, jargonen på enheten, kunskapsnivån hos den jag möter eller generellt hos yrkesgruppen, fördomar, struktur och organisation på enheten och i systemet som helhet, ersättningssystem och ekonomi, stressnivå, arbetsmiljö, dagsform och så vidare. De flesta är saker som en enskild person i vården har mycket svårt att påverka varken för egen del eller för sina patienter.

Personcentrering handlar om så mycket mer än bemötande.

I patientens helhetsperspektiv ingår ofta fler än en personal på samma enhet, fler enheter på samma sjukhus eller flera olika enheter på olika vårdinrättningar. Om inte personerna eller enheterna kommunicerar med varandra om individen - har en samsyn och samordning kring vård och behov - kan det goda som faktiskt görs väldigt lätt "ätas upp" av det som brister. För rent krasst spelar inte det lilla någon roll om inte helheten fungerar.

Personer som är beroende av att vården personcentreras kan också vara beroende av andra instanser i samhället går samma förändring till mötes. Jag tänker på de övriga stödsystemen som exempelvis hemtjänst och sjukförsäkring. Att personcentrera det ena men låta de andra delarna vara som tidigare kan skapa ytterligare påfrestningar för de som faktiskt är beroende av att helheten är anpassad efter deras behov.

Jag förstår att det behöver göras projekt, piloter och forskning på isolerade enheter. Men det oroar mig samtidigt. För då tenderar personcentrerad vård att bli en metod som prövas.  En metod bland andra som går att välja bort.

Det heter att "vi måste ställa om vården". Vården behöver en "kulturförändring".

Jag skulle säga att det behövs både en kulturförändring och en strukturförändring för att de som arbetar i vården överhuvudtaget ska ha en chans att ställa om. Systemet måste ge utrymme för att möta människor som individer. Systemet måste styra personalen att göra val utifrån identifierade individuella behov och bara belöna detta.

Det måste finnas ledare som går före. Som visar vart skåpet ska stå. Som inte accepterar att medarbetare inte arbetar personcentrerat. Det måste också finnas en insikt hos ledning och huvudmän att riktlinjer, upphandlingar och organisationer behöver förändras. Annars stannar detta arbete vid att individen som arbetar närmast patienterna förväntas göra ett omöjligt jobb.

Det är lätt att talet om kulturförändring stannar i att fokusera på individens attityder gentemot patienten. Men en omställning mot personcentrerad vård handlar om att byta ut hela maskineriet. Det handlar om styrning, ekonomi, människosyn, rutiner, lokaler, resurser, bemötande och så vidare.

Det handlar om att fråga sig vem det är vi ska möta? Har vi möjlighet att möta alla på det sätt de behöver? Om inte, vad hindrar oss från att göra det?

Personcentrerad vård är inte en sak bland andra saker i vården - nej, det är allt!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Ditt ansvar - inte mitt!

För någon vecka sedan påbörjade jag en text som handlade om att vara genomskinlig och självutlämnande med syfte att uppmärksamma ett behov ...