fredag 3 mars 2017

Slirar i diket

Jag har senaste tiden insett hur jag hela tiden är ute och slirar i mina yttersta gränser. Att jag lever så att jag alltid måste krama ur energin till sista droppen. Förtvivlat klamrande mig fast vid att jag måste. Som att jag inte hade något val. Men det har jag ju.

Det är bara det att det handlar om val som gör så förtvivlat ont, och som känns absurda och orimliga.

För det är ju inte liksom så att jag har så stora marginaler att leva över huvudtaget. Det är ju inte ett liv i sus och dus jag talar om. Nej, det är en daglig kamp med de mest basala vardagsaktiviteterna. Just därför har det känts svårt att backa. Väldigt svårt. För jag har inte riktigt velat se vad jag kan backa på. Jag är ju redan så långt bak det går - typ.

Plus att den här tanken om att det är inaktivitet som försämrar - och inte aktivitet - sitter så hårt i mig.

Men efter årsskiftet har jag medvetet försökt backa. Kapat precis alla delar som jag bara kan tänka mig tar energi. Försökt att validera mig själv i att det är okej att välja den allra enklaste vägen. Det som tar minst energi. För att det är vad jag behöver just nu. Vi har också tagit tag i några sådana där svåra saker, som tar en massa kraft initialt men som förhoppningsvis kan spara på lång sikt. Och jag har erkänt att jag är ruskigt rädd för att bli ännu sämre, permanent.

Jag har också försökt att på alla sätt vara tydligare med var mina gränser går. Mot alla - inklusive mig själv.

Sanningen att säga borde många av de här sakerna vara gjort för länge sedan. Men inte blivit gjort. Att jag har varit riktigt dålig sedan innan jul är det som tvingat fram en förändring. Det har helt enkelt inte funnits några alternativ. Jag önskar bara att jag gjort det här redan innan det var absolut nödvändigt.

Att jag fått hjälp att backa, bromsa och inse att det inte handlar om att jag är sjåpig, försiktig och rädd. 

2 kommentarer:

  1. Starkt jobbat av dig att tänka de där tankarna, fatta de där besluten och att stå på din egen sida. Heja dig och hoppas det vänder snart!
    Kram Sofia

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack min vän! Ja, jag hoppas att inbromsningen ger resultat så småningom. Kram! <3

      Radera

Startpunkten för en förändring

Det här inlägget kan ses som både en förklaring till mina två tidigare inlägg " En ambulerande ME/CFS-vård " och " Ska vårde...