fredag 24 mars 2017

Vad hände?

Ni vet när gamla människor berättar om att de fortfarande känner sig likadana som när de var unga? Att de inte riktigt kan förstå var tiden tagit vägen och att det är ganska ogreppbart att de nu är så pass gamla?

Jag känner så igen mig i detta! Men inte när det gäller ålder, utan min sjukdom.

För jag känner jag mig helt och hållet som mitt vanliga friska jag, trots att jag är väldigt sjuk. Min personlighet är intakt. Visst har jag förändrats av omständigheterna, men inga människor undgår att formas av det som händer i livet. Min personlighet och den jag är påverkar nog faktiskt mer hur jag hanterar det jag nu går igenom, än omständigheterna i sig själv.

Att jag känner mig som vanligt gör det dock svårare att verkligen förstå att jag är så sjuk som jag är och hur påverkat mitt liv är av min sjukdom. Jag tar mig mycket sällan ur huset, och gör jag det blir det långvariga, plågsamma konsekvenser. De dagar jag lyckas tåla att dra upp den svarta rullgardinen 10 cm är jag själaglad. Just nu kan jag i princip inte göra något utan att det påverkar mig negativt.

Men trots att sjukdomen gör sig påmind under hela dygnet, varje dag året om tänker jag ofta; "Vad hände - hur blev jag så här sjuk?"

Den där viljestarka, envisa, energiska, handlingskraftiga, tålmodiga och omtänksamma människan som älskar att leva finns nämligen kvar inuti mig. Jag reagerar och tänker som förut. Jag längtar, känner och vill - precis som tidigare. Detta försvårar för mig att anpassa mig till mina nuvarande förutsättningar, för jag tvingas bromsa mig själv hela tiden. Särskilt när symtomen lättar en aning. Men då plockar jag fram envisheten och tålmodigheten som också finns där. I mig. Fortfarande.

Men trots att jag är som förut kan ändå inte alls göra som förut. För jag är sjuk. Riktigt sjuk.

På riktigt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar