måndag 10 april 2017

Distans till sårbarheten?

Svåra händelser ger perspektiv. Mina egna problem känns genast väldigt futtiga i terrorns kölvatten. Mitt lidande betydelselöst.Men när människor återgår till det normala har jag inget normalt liv att återgå till. Det är detsamma som folk tidigare förfasade sig över.

Känslan är att det nu blir ännu svårare att berätta om hur jag har det. Att mitt liv blir futtigt i sammanhanget.

Att jag inte ska klaga utan ta mig samman.‬ För det vi nu har gått igenom är svårare. Och för vi har det så bra. Vi älskar varandra. Vi är starkar tillsammans. Och ingen ska få ta det ifrån oss. Det är sant.

Jag har också känt den samhörigheten. När något fruktansvärt hänt - och man känner sig mer hel tillsammans än man är ensam.

Önskar bara att det gällde alla svårigheter människor råkar ut för. Alla extrema situationer - oavsett akut eller långvarig karaktär.‬ Tyvärr fungerar det inte så. Samhörighet uppkommer inte alltid som en spontan reaktion på svåra händelser. När människor inte instinktivt förstår vad du går igenom drar sig de flesta undan.

Och du blir ensam kvar med att bära det svåra.

Beror skillnaden i reaktion på att terror visar vår sårbarhet på ett sätt som inte går att värja sig från? Inte distansera sig till? Det drabbar alla. Det drabbar oss. Påverkar allt. Och vi mobiliserar krafter tillsammans. Hittar styrka hos varandra.

I gemenskap.

När en enskild individ drabbas av något svårt är det lättare för omgivningen att hålla en distans till sårbarheten. Till sina egna känslor. Distansen skapar avstånd till obehaget. Ett skydd. Förmodligen gör det också att avståndet till den som är drabbad blir så oändligt stort.

Idag har jag svårt att förhålla mig till min egen situation. Vill inte klaga. Ta uppmärksamhet. Samtidigt är det jag lever med så absurt.

Men jag är lika berörd som alla andra av kärleken och omsorgen människor visat varandra. Gemenskapen och styrkan. Tillsammans. Och gemenskapen i terrorns spår känner jag faktiskt igen. När de flesta runt mig försvunnit har andra för mig okända klivit fram. De meddrabbade. Som delar upplevelserna. Som instinktivt förstår vad jag går igenom.

Var för sig är vi svaga. Men tillsammans är vi starka!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar