måndag 10 april 2017

Distans till sårbarheten?

Svåra händelser ger perspektiv. Mina egna problem känns genast väldigt futtiga i terrorns kölvatten. Mitt lidande betydelselöst.Men när människor återgår till det normala har jag inget normalt liv att återgå till. Det är detsamma som folk tidigare förfasade sig över.

Känslan är att det nu blir ännu svårare att berätta om hur jag har det. Att mitt liv blir futtigt i sammanhanget.

Att jag inte ska klaga utan ta mig samman.‬ För det vi nu har gått igenom är svårare. Och för vi har det så bra. Vi älskar varandra. Vi är starkar tillsammans. Och ingen ska få ta det ifrån oss. Det är sant.

Jag har också känt den samhörigheten. När något fruktansvärt hänt - och man känner sig mer hel tillsammans än man är ensam.

Önskar bara att det gällde alla svårigheter människor råkar ut för. Alla extrema situationer - oavsett akut eller långvarig karaktär.‬ Tyvärr fungerar det inte så. Samhörighet uppkommer inte alltid som en spontan reaktion på svåra händelser. När människor inte instinktivt förstår vad du går igenom drar sig de flesta undan.

Och du blir ensam kvar med att bära det svåra.

Beror skillnaden i reaktion på att terror visar vår sårbarhet på ett sätt som inte går att värja sig från? Inte distansera sig till? Det drabbar alla. Det drabbar oss. Påverkar allt. Och vi mobiliserar krafter tillsammans. Hittar styrka hos varandra.

I gemenskap.

När en enskild individ drabbas av något svårt är det lättare för omgivningen att hålla en distans till sårbarheten. Till sina egna känslor. Distansen skapar avstånd till obehaget. Ett skydd. Förmodligen gör det också att avståndet till den som är drabbad blir så oändligt stort.

Idag har jag svårt att förhålla mig till min egen situation. Vill inte klaga. Ta uppmärksamhet. Samtidigt är det jag lever med så absurt.

Men jag är lika berörd som alla andra av kärleken och omsorgen människor visat varandra. Gemenskapen och styrkan. Tillsammans. Och gemenskapen i terrorns spår känner jag faktiskt igen. När de flesta runt mig försvunnit har andra för mig okända klivit fram. De meddrabbade. Som delar upplevelserna. Som instinktivt förstår vad jag går igenom.

Var för sig är vi svaga. Men tillsammans är vi starka!

4 kommentarer:

  1. Tack för ditt inlägg❤❤❤
    Du satte ord på det jag också har känt de senaste dagarna.
    Imorgon ska jag träffa min psykolog igen.
    Har haft några hemska veckor med en riktig svacka.Ingen kraft,bara matthet, värk och elände och modet sviktar.Hjärnan orkar inget och till och med att träffa en vän en timme har gett starka utmattningsymtom.
    Det känns som hjärtat ska brista över livets jäklighet.
    Men ett lidannde kan inte sättas mot ett annat.Vi är alla människor i våra kroppar, med våra själar , friska eller sjuka.
    Det som händer i världen är ibland fruktansvärt.
    Det man lever i med utmattning eller andra sjukdomar är också fruktansvärt.
    Vi kan bara göra så gott vi kan och det är gott nog.
    ❤❤❤
    Var rädd om dig!
    Kram från
    Annica

    SvaraRadera
  2. Tja! Med risk för att låta arrogant och oempatisk. Men jag är inte så berörd av ett terrorattentat i Stockholm, London Bagdad. Det som händer där händer där, inget jag kan göra något åt eller påverka. Med det betyder det inte att jag är obemärkt, inte alls, visst tycker jag också att det är otäckt och hemskt det som har drabbat vissa då, men inte så jag skulle ställa upp på några manifestationer eller öppna era hjärtan för det.

    Deras olycka kan inte jämföra sig med mig ändå, och nej jag är inte grandios eller självhävdande. Men saker är inte jämförbara i vissa lägen helt enkelt tyvärr hur hemskt det än är. Så jag tycker inte vi ska känna oss skyldiga för att vår vardag inte är som alla andras. Man kan ju likna det vid en miljonär. vissa är det och kan leva glassigt om de vill och känner för det, medan andra har sågott som vatten och bröd att leva på, och vi får inrätta oss efter det helt enkelt. Bara för att andra har betyder inte det att åter andra har det och då kan man inte leva så, utan får rätta sig efter det som är ens egna förutsättningar. Så också vid sjukdom.

    Eller tex är pest eller kolera värst? Man kan inte jämföra helt enkelt ibland.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nej, jag tycker inte heller saker kan jämföras på det sättet...

      Radera

Startpunkten för en förändring

Det här inlägget kan ses som både en förklaring till mina två tidigare inlägg " En ambulerande ME/CFS-vård " och " Ska vårde...