söndag 28 maj 2017

Dubbelt låst

Jag lever ett väldigt begränsat liv i den fysiska världen. På grund av den obefintliga energin och min kropps känslighet för belastning och sinnesintryck. Det tvingar mig till ensamhet och isolering.

Som om jag vore fängslad.

Men stängslet som hindrar mig från att nå ut består inte bara av min kropps begränsningar, utan också av sådant som hänger ihop med andras syn på mig som sjuk och funktionsnedsatt.

Jag upplever att jag inte längre når fram till de som tidigare sett mig som jämbördig. Som haft förtroende för mig. Som litat på mig. Och i vården, som under halva mitt liv varit min arbetsplats, är mina ord och analyser inte längre trovärdiga eftersom jag har bytt roll.

Min bakgrund verkar inte betyda något längre, vem jag varit och vad jag kunnat. Som att min kompetens helt plötsligt raderats och nu är i paritet med min kapacitet. Som att min brist på kraft helt omöjliggör att jag samtidigt kan vara skarp och kraftfull.

Men min sjukdom har också degraderat mig till patient. I och med att jag klivit in i den rollen har jag nedgraderas till någon som ses som mindre vetande och mindre trovärdig. Någon som inte självklart vet sitt eget bästa. Som måste tas med en nypa salt. Som du måste hålla distans till för inte komma för nära.

När du inte tror på vad jag säger, tar mina protester på allvar eller bagatelliserar det jag upplever, då stänger du in mig ännu mer. När mina ord om min situation inte är fullt ut giltiga blir jag mer begränsad än vad jag borde vara. Då bidrar du till att krympa min räckvidd ytterligare och snävar in mitt livsutrymme till ett minimum.

Jag blir lika begränsad av andras föreställningar om vad jag kan åstadkomma, som av min kropp. Men den kan jag i alla fall lära mig att förhålla mig till, när det gäller andras syn på mig är jag helt utelämnad.

Varje debattartikel som beskriver sjuka och funktionsnedsatta som lata, manipulerande lögnare gör mitt fängelse ännu tajtare. Varje vän i den fysiska världen som undviker kontakt. Varje vårdbesök där mina besvär bagatelliseras eller nonchaleras. Varje gång mina ord inte når fram och där mottagaren ser på mig med misstänksamhet. När jag känner att min roll som sjuk, funktionsnedsatt och patient ligger mig i fatet.

Ja, då krymper mitt utrymme ännu mer. Helt i onödan. Då blir det så trångt att jag känner mig trängd. Kvävd.

Inte bara fängslad utan också tystad.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Ditt ansvar - inte mitt!

För någon vecka sedan påbörjade jag en text som handlade om att vara genomskinlig och självutlämnande med syfte att uppmärksamma ett behov ...