söndag 21 maj 2017

Goda intentioner är ingen garanti

Jag skulle vilja att vi pratade om det här med att bedöma svårighetsgrad eller belastning.

Under hela min sjukdomstid har jag mött människor som tänker att de kan bedöma vad som är svårt/enkelt eller tungt/lätt för mig. Det har varit människor i min närhet, ytligt bekanta och de jag har träffat under min vård-, myndighets- och rehabiliteringsprocess.

En röd tråd har varit att det som andra anser är enkelt och lätt, sådant som de tänker är rimligt att jag borde klara av - inte alls fungerat för mig. För andra att hitta en lagom nivå för mig har varit stört omöjligt. Inte ens den sjukgymnast med störst insikt i min problematik har lyckats.

Konsekvenserna av att andra tänker att de kan bedöma vad som är rimligt är att jag har blivit pushad att göra saker på en för hög nivå.

Varför blir det då så här? Hela tiden? Kan jag inte bara säga ifrån och bromsa?

1. Människor bedömer svårighets- och belastningsgrad utifrån sin egen verklighet. Vad som är svårt, enkelt, tungt och lätt för dom själva. 
2. Det finns en djupt inbyggd föreställning om att sjuka människor inte förstår sitt eget bästa. Att andra är bättre lämpade att bedöma. 
3. Det finns också en föreställning om att bara du vill och är tillräckligt motiverad så kommer du bli frisk. Jag vill alltså inte tillräckligt. 
4. Jag är extremt belastningskänslig. Det betyder både att jag tål extremt lite belastning och att reaktionerna blir oproportionerliga. 
5. När jag försöker bromsa på grund av att jag vet hur lite belastning jag tål, tolkas det ofta som irrationell rädsla. Då ska jag pushas så att jag övervinner den rädslan. Jag ska utmana.

Alla dessa punkter får som konsekvens att jag blir misstrodd när jag säger att saker inte är enkla eller lätta för mig.

Jag blir den motsträviga, ovilliga, sjåpiga, räddhågsna, omotiverade som inte är förankrad i verkligheten och inte förstår mitt eget bästa - och därför verkar de anse att det är okej att köra över mig, nonchalera min oro, ignorera tecken på överbelastning och pusha mig över mina gränser.

De anser nog att de bara gör det som är bäst för mig. Något gott. Det som gör att jag ska komma igång och vara aktiv igen. Tillfriskna.

Så när jag protesterar, eller gör som de säger och försämras i stället för att förbättras, är det tydligen otroligt provocerande. När jag berättar att något de gjort i god tro, med ett gott syfte, faktiskt skadat mig har de otroligt svårt att ta in och erkänna detta.

För hur kan något gott - enkelt och lätt - göra skada? När de dessutom inte menade något illa. Det är väl uppsåtet som räknas?

Men goda intentioner leder inte alltid till något gott.

Jag är den enda som vet hur det är att leva med min kropp. Därför borde mina ord väga tyngre än dens som inte lever i min kropp. Men så ser inte verkligheten ut. Därför skadas människor hela tiden av det som anses vara gott.

Du som tänker att jag överdriver, missuppfattar eller feltolkar det här. Du som blir arg eller tar illa upp. 

Fundera på hur du bemöter andra.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Om att önska bättring

Jag har insett att jag hellre önskar att människor säger att de finns med mig oavsett hur jag mår än att de önskar mig bättring. Det känns s...