måndag 29 maj 2017

Om att kliva av karusellen - #människanbakom #fkstress

På grund av att jag själv har drabbats har det varit ett långt uppehåll med berättelser om #människanbakom #fkstress . Förra veckan gick både Försäkringskassan och regeringen ut och skröt över de minskade sjukpenningtalen och i helgen har diskussionerna på Twitter gått varma. Tyvärr är det väldigt tydligt att de som har makten att förändra inte anser att något behöver förändras.

Detta gör våra skildringar av verkligheten ännu viktigare och idag publicerar jag ytterligare en berättelse om vad som händer när trygghetssystemen inte håller vad de lovar: 

För ganska precis ett år sedan hoppade jag av sjukskrivningskarusellen på inrådan av läkare för min hälsas skull, om jag hade ekonomisk möjlighet. Vilket jag hade.

Efter ett halvår dök en möjlighet upp som kunde ses som arbetsträning och jag blev beviljad aktivitetsstöd från AF där jag var inskriven för att skydda min sjukpenninggrundande inkomst.

Tyvärr var jag tvungen att avsluta arbetsträningen pga förändrat hälsotillstånd. AF vill nu kalla till möte med FK och läkare.

Jag. Vill. Verkligen. Inte. Vara. Med. På. Mötet.

Jag har ju redan en gång hoppat av denna vård/myndighets-karusell för att bibehålla den aktivitetsförmåga jag har.

Jag mår verkligen dåligt innan, på och efter dessa, som jag upplever, ofta otrevliga möten där FK kräver medicinska fynd och behandlingar som vården inte alltid kan tillgodose samt krav på olika anpassade arbeten som AF inte kan tillhandahålla samt att det verkar finnas en inbyggd tro i systemen att människan är lat och inbillningssjuk när det i själva verket är medicinska förklaringar och därmed också botande behandlingar som saknas samt många gånger okunskap kring anpassningar i arbetsmiljö och av arbetsuppgifter.

Jag frågade min AF-handläggare om det vore möjligt att min läkare, FK och AF gemensamt kunde komma överens om min lönearbetsförmåga utan att jag skulle behöva vara med.

Självklart gick det inte att göra så.

Så vad ska jag välja; vara svarte Petter på ett meningslöst möte, som fullständigt kommer dränera mig på energi där min läkare, FK och AF har olika syn på min arbetsförmåga eller ska jag helt enkelt ställa mig direkt utanför systemet igen, spara energi, se framåt samt fortsätta leva på min man och besparingar?

Vad hade du valt?

Jag vet vad jag väljer. För att jag kan. Men alla kan inte det. Jag tycker att alla borde fråga sig varför vi överhuvudtaget betalar till ett sjukförsäkringssystem som inte fungerar när sjukdomsförlopp inte följer FKs generella mallar och riktlinjer utan bedömningar görs utifrån regeringsdirektiv som just nu handlar om att sjuktalen SKA ned oavsett om folk dör på kuppen - minns Catrine med epilepsi.

Samtidigt undrar jag vad som händer om vi blir tiotusentals, kanske hundratusentals människor som "inte finns" varken i lönearbete eller i någon socialförsäkring?

Kanske att vi då äntligen kan börja tänka nytt och föra konviviala samtal kring arbetslinjen, arbetsförmåga, välfärden, ekonomiska system, människosyn och värderingar?

* Konvivialitet handlar om att skapa förutsättningar för varandra, att skapa miljöer där var och en får växa och komma mer till sin rätt – tillsammans.

Författaren har valt att vara anonym.  

___________________________________________________________________________________
Du får hemskt gärna med dig av din berättelse om när trygghetssystemen inte håller vad de lovar. Läs mer i detta inlägg om hur du går tillväga: #människanbakom #fkstress

1 kommentar:

  1. Ja läkaren! vilken hjälp är hen då? På mitt avstämningsmöte med -fk AF doktor, där dr hade gett mig diagnosen G93.3 ME. Så sitter doktorn knäpptyst som en stum fisk hela mötet igenom. Jag ansätts hårt av FKs madamer, och när jag berättar och försöker försvara min diagnos ensam fnyser de och säger. Detta är ju endast din subjektiva tolkning. Doktorn kom inte till hjälp ett enda dugg under hela mötet.

    Han satt och såg ut som han ville ha en falllucka i golvet helst. FK frågade upprepade gånger VAD i diagnosen som gjorde att jag inte kunde ta ett arbete. Doktorn mumlade ohörbart i skägget, och stöttade inte ett endaste dugg. Jag fick försöka efter bästa förmåga att klara mig själv.

    Lite tack vare att faktiskt AF också var med och sade vilka kriterier som krävs för olika arbeten och at med den utmatningsgrad jag hade så fanns det inga möjligheter att återgå i arbeten. Det lyssnade de ändå aningen på. MEN doktorn som alltså hade gett mig ME sade alltså inte ens flasklock, utan mumlade om den norska studien med Rituximab. Inte ett enda dugg klargörande hur sjukdomen påverkade mig. DET som var av största vikt.

    Detta resulterade i ännu en FK utredning innan jag fick återgå i sjukförsäkringen. En av 6 stycken stora utredningar.
    Jag blev bara ännu sämre i väntan och misshandling, men det struntade de i som vanligt.

    Jag var så arg på doktorn och jag sade efter mötet att jag skulle anmäla honom till hans chef för underlåtenhet. Jag ville då också veta: Varför hade han sat ME diagnos alls om han inte stöttade det? Var jag då sjukskriven på felaktiga grunder?

    Varför stod han inte upp för sin egen diagnos? Tvekade han, tyckte han att han gjort en felbedömning, skulle jag eg vara sjukskriven i annat eller helst inte alls? Vad 17 menades med att sitta som en stum fisk och själv låta mig sköta försvaret som i en Kafkaroman?

    Han vågade inte ens se mig i ögonen efter mötet när jag trängde honom.

    2 dagar senare var jag fortfarande störtarg på honom, ringde och sökte igen och fick ett plötsligt besked om att han gått på en månads semester! :O Åhå jasså? Det hade jag inte alls hört på avstämningsmötet.

    Semester? Eller blev jag så besvärlig när jag ville veta varför han bara övergav mig och släppte mig som en het potatis att han plötsligt fick akut semesterlust till det blåst över? eller vad?

    SvaraRadera

Om varför jag inte använder begreppet kroniskt trötthetssyndrom

Det var varit mycket i media om ME/CFS den senaste tiden, vilket är glädjande. För ju mer uppmärksamhet sjukdomen ges och ju mer relevant f...