onsdag 31 maj 2017

Tills dess motsatsen bevisas

Alltså vi behöver tala om attityden mot de som söker samhällets hjälp, för nu står jag faktiskt inte ut längre!

Dagligen får vi höra om sjuka som söker hjälp i onödan och på fel vårdnivå, personer som ansöker om assistans som försöker fuska sig till fler timmar än de har behov av, människor som söker sjukpenning som egentligen är lata och borde arbeta och om asylsökande som fejkar diverse olika skyddsbehov för att få njuta av den svenska lyxen. 

Det är avslag, avslag och åter avslag.

Misstron gentemot människor med stödbehov är genomgående och stark. Det har gått så långt så att den som söker stöd av samhället avkrävs omöjliga bevis på att orsaken till stödbehovet är sann och giltig. Problemet är inte att det måste till utredningar och bedömningar - utan vad som räknas som sanning, och hur denna sanning ska bevisas. 

De senaste månaderna har vi kunnat läsa om orimliga frågor som används av Migrationsverket gällande bedömning av trovärdighet hos asylsökande konvertiter och homosexuella. Vi har kunnat läsa om hur samma myndighet använder den asyslsökandes Facebookprofil för att fastställa socialt nätverk. Vi har läst om Försäkringskassans orimliga resonemang kring assistansbehov och om människor som trots svårt begränsande sjukdom nekas sjukpenning

Hur kan man mäta om någon är tillräckligt kristen eller homosexuell? Om någon har tillräckligt stöd i sitt sociala nätverk? Hur kan vi veta om en person har tillräckligt ont eller är tillräckligt sjuk om inga mätmetoder finns? 

Om man får tro svenska myndigheter handlar det om att fjärma sig ifrån och inte lyssna till den som söker hjälp. Att misstro det individen berättar, eftersom det bara är den som sitter på makt och har laglig rätt att ta beslut som kan vara objektiv i relation till någons situation. Beslut ska kunna tas utan att behöva se människan bakom beslutet. 

Utan att färgas av den subjektiva upplevelsen. 

När jag läste artikeln om hur Rickard Söderberg - artist och öppet homosexuell sedan många år - fick svara på Migrationsverkets frågor om sin sexuella läggning, blev svenska myndigheters brist på förankring i den verklighet de är satta att bedöma så extremt tydlig. Homosexuella känner inte igen sig i myndigheternas tolkning av homosexualitet precis som kristna inte känner igen sig i tolkningen av vad det är att vara troende. Människor som är sjuka och funktionsnedsatta känner inte heller igen sig i bedömningarna av på vilket sätt deras besvär begränsar vardagen. 

Samma systematiska misstroende och misstolkningar är genomgående i ärenden gällande såväl asyl och LSS som i sjukförsäkringen. I bedömningar och beslut hänvisas återkommande till en verklighet som inte existerar. Som individen inte känner igen. Men där myndigheten inte lyssnar, eftersom rösten hos den stödbehövande är inte giltig och således inte heller hens upplevelse av verkligheten.

Människor behandlas som potentiella lögnare som luras för att utnyttja systemet.

Någon som står åtalad för ett brott ska betraktas som oskyldig tills dess motsatsen bevisats. Det gäller också den som upprepade gånger tidigare dömts för brott. Finns inte en tillräckligt stor bevisbörda kan personen helt enkelt inte åtalas. Ibland räcker det inte ens med ett erkännande. 

Om du är sjuk, funktionsnedsatt och asylsökande gäller inte det här. Alls. Du avkrävs orimliga bevis för att visa att du är sjuk, funktionsnedsatt, vad du tror på eller vilken sexuell läggning du har.

Du behandlas som att allt du säger är lögn, tills dess motsatsen har bevisats.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Om att önska bättring

Jag har insett att jag hellre önskar att människor säger att de finns med mig oavsett hur jag mår än att de önskar mig bättring. Det känns s...