onsdag 24 maj 2017

Vågar du, så vågar jag!

Jag har träffat en ny läkare och det var ett annorlunda möte. Annorlunda bra, tror jag. Hjärnan säger bra, men hjärtat hänger inte riktigt med.

Hen började i alla fall med att säga att jag har träffat så fruktansvärt mycket folk, och att hen därför tänkte börja med att berätta sig själv - så jag visste vem jag berättade för.

Hen gjorde sej sårbar. Berättade om saker som skulle kunnat vara onödigt för mig att veta. Men som gjorde att jag kände att hen var sårbar. Människa.

Det gjorde att jag slappnade av. För helt plötsligt var maktobalansen inte lika påtaglig. Hen blottade strupen och gav mig ett maktövertag för en stund. Ett förtroende som jag fick frihet att välja vad jag ville göra med.

Hittills har det alltid förväntats av mig att jag ska blotta hela mig utan att den andre ger mig ens en fingervisning om vem hen är. Då har jag skyddat min sårbarhet med ett hårt skal. Gått i försvar. Men nu behövde skalet inte bli riktigt lika hårt.

Och jag tror att det gjorde att vi kunde mötas på ett annat plan.

Att känna tillit handlar om att lita på. Att jag vet att den andre kommer ta hand om min sårbarhet. Inte göra sönder mig. Men tillit kräver ömsesidighet. Att den går båda vägar. I en relation till någon annan.

Ofta upplever jag att jag avkrävs tillit i vården utan att jag får någon som helst tillit tillbaka. Som att det räcker att jag överräcker mig själv som ett viljelöst lamm i deras händer. Att inte tvåvägsförtroendet behöver finnas där. Att det ingår i min roll att jag litar på dem, men inte i deras roll att de litar på mig.

Det känns som att de förväntar sig att tilliten ska vara automatisk och omedelbar. Som att den knäpps på i samband med att jag passerar dörren på vägen in. Att det inte krävs något extra av den jag möter för att tilliten sitter i väggarna.

Men tillit lever inte på gamla meriter utan måste underhållas i nuet. Samtidigt kan en skadad tillit i dåtid påverka mötena för all framtid.

När du blivit skadad av vården många gånger finns varken tillit eller förtroende kvar. Det finns inte en chans att jag blint och naivt litar på någon. För de har kört över mig, inte lyssnat, inte trott på mina ord - inte litat på att jag känner min kropp och vet mitt bästa.

Hur ska jag då kunna känna förtröstan?

Att känna förtroende - att lita på och att känna tilltro är svårt. Sällan något som kommer utan att båda ger av sig själva på något sätt. I en ojämlik relation krävs det att den som rent tekniskt har övertaget vågar visa sin sårbarhet. Att du blottar strupen för att få mig att förstå att jag verkligen kan lita på dig.

Tillit är något som tar tid och kräver något av båda parter. Att behöva göra avkall på sin egen integritet och göra plats för någon annan.

Det förutsätter att vi möts på halva vägen.

8 kommentarer:

  1. Så glad jag blir för din skull❤❤❤
    Att du möter någon i vården som du kan känna förtroende för.Att du kan slappna av lite och få lite vila i det. Att du kan spara lite av din energi till viktigare saker än att behöva kriga.
    Så oerhört viktigt.
    Hoppas så att denna läkarkontakt kan hjälpa dig vidare på ett bra sätt.
    Jag har en läkarkontakt som känns bra.Jag möter någon som lyssnar med ödmjukhet.Det skapar trygghet.
    För det är så lätt att känna stor otrygghet och oro när man är sjuk i något som inte bara går över på några veckor.
    Det räcker med den oro som FK skapar.Det räcker med oron kring hur det någonsin ska fungera att sköta ett jobb igen fast man önskar att man kunde mest av allt.
    Det räcker med oron att inte kunna delta som en frisk människa i ett socialt liv.
    För vi behöver så väl kontakt med andra människor för att må bra.
    Vi långtidssjuka behöver känna att vården står på den sjukes sida.
    Det viktigaste att bli trodd och bekräftat när man beskriver sin situation och sitt mående.
    Var rädd om dig.
    ❤❤❤
    Kram från
    Annica

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Ja, vården behöver jobba lite för att få tillbaka mitt förtroende tyvärr. Kram

      Radera
  2. Det är väldigt svårt att känna tillit och förtroende för läkare då jag oftast har en ny läkare. Under 5 års tid har jag haft minst 10 olika.... så surt.. Man ger av det mest privata men har i sin själ till "vem som helst" för man tror att hen ska bli min följeslagare, men så har fallet verkligen inte varit med mig. Nu är jag trött på att öppna mig, så jag säger bara att hen får läsa journalen. Jag orkar inte mer!
    KRAM

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kram till dej!! Känner mej lika less som du!!

      Radera
  3. Åh, så jag hoppas att denna läkaren och du ska kunna komma fram till något konstruktivt tillsammans! Att det blir ett riktigt och viktigt samarbete om din hälsa. För det är som du säger; om inte ömsesidig tillit finns mellan läkare och patient så funkar det inte långsiktigt. Det var en smart doktor...😉
    Kram Sofia

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, en smart men tyvärr extremt belastad doktor. Vet inte vad det här kommer att bli faktist. blä...

      Radera
  4. Hm... Tja! Det var ju en ok början i alla fall. Får hoppas att det verkligen ger nåt för din del senare då. För det är ju det allra viktigaste nu.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack...vet ännu inte. Hen är visst extremt överbelastad...

      Radera

Om varför jag inte använder begreppet kroniskt trötthetssyndrom

Det var varit mycket i media om ME/CFS den senaste tiden, vilket är glädjande. För ju mer uppmärksamhet sjukdomen ges och ju mer relevant f...