onsdag 24 maj 2017

Vågar du, så vågar jag!

Jag har träffat en ny läkare och det var ett annorlunda möte. Annorlunda bra, tror jag. Hjärnan säger bra, men hjärtat hänger inte riktigt med.

Hen började i alla fall med att säga att jag har träffat så fruktansvärt mycket folk, och att hen därför tänkte börja med att berätta sig själv - så jag visste vem jag berättade för.

Hen gjorde sej sårbar. Berättade om saker som skulle kunnat vara onödigt för mig att veta. Men som gjorde att jag kände att hen var sårbar. Människa.

Det gjorde att jag slappnade av. För helt plötsligt var maktobalansen inte lika påtaglig. Hen blottade strupen och gav mig ett maktövertag för en stund. Ett förtroende som jag fick frihet att välja vad jag ville göra med.

Hittills har det alltid förväntats av mig att jag ska blotta hela mig utan att den andre ger mig ens en fingervisning om vem hen är. Då har jag skyddat min sårbarhet med ett hårt skal. Gått i försvar. Men nu behövde skalet inte bli riktigt lika hårt.

Och jag tror att det gjorde att vi kunde mötas på ett annat plan.

Att känna tillit handlar om att lita på. Att jag vet att den andre kommer ta hand om min sårbarhet. Inte göra sönder mig. Men tillit kräver ömsesidighet. Att den går båda vägar. I en relation till någon annan.

Ofta upplever jag att jag avkrävs tillit i vården utan att jag får någon som helst tillit tillbaka. Som att det räcker att jag överräcker mig själv som ett viljelöst lamm i deras händer. Att inte tvåvägsförtroendet behöver finnas där. Att det ingår i min roll att jag litar på dem, men inte i deras roll att de litar på mig.

Det känns som att de förväntar sig att tilliten ska vara automatisk och omedelbar. Som att den knäpps på i samband med att jag passerar dörren på vägen in. Att det inte krävs något extra av den jag möter för att tilliten sitter i väggarna.

Men tillit lever inte på gamla meriter utan måste underhållas i nuet. Samtidigt kan en skadad tillit i dåtid påverka mötena för all framtid.

När du blivit skadad av vården många gånger finns varken tillit eller förtroende kvar. Det finns inte en chans att jag blint och naivt litar på någon. För de har kört över mig, inte lyssnat, inte trott på mina ord - inte litat på att jag känner min kropp och vet mitt bästa.

Hur ska jag då kunna känna förtröstan?

Att känna förtroende - att lita på och att känna tilltro är svårt. Sällan något som kommer utan att båda ger av sig själva på något sätt. I en ojämlik relation krävs det att den som rent tekniskt har övertaget vågar visa sin sårbarhet. Att du blottar strupen för att få mig att förstå att jag verkligen kan lita på dig.

Tillit är något som tar tid och kräver något av båda parter. Att behöva göra avkall på sin egen integritet och göra plats för någon annan.

Det förutsätter att vi möts på halva vägen.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Om att önska bättring

Jag har insett att jag hellre önskar att människor säger att de finns med mig oavsett hur jag mår än att de önskar mig bättring. Det känns s...