tisdag 13 juni 2017

Vad framtvingade lögner och snygg statistik har gemensamt

Luften gick ur mig helt efter avslaget från Försäkringskassan och tiden efter har varit (och är fortfarande) mycket ansträngande.

Allt är så förvirrande och det krävs så mycket efterforskning för att få svar på frågor som är nödvändiga att få svar på för att överhuvudtaget komma vidare. Efterforskningar jag inte har kapacitet att genomföra själv vilket också komplicerar saken ytterligare. Mannen ringer och mailar, men det tar tid att få svar, reda ut och få klarhet i det som behövs.

Min kapacitet är så begränsad att jag omöjligt kan ta in helheten. Det känns som att allt svävar i en tät dimma och hur mycket jag än kämpar får jag inte ihop bilden. Kan inte se kopplingarna. Hur saker hänger ihop. Det är en väldigt obehaglig känsla som stressar mig något enormt, och då krymper min kapacitet ytterligare.

Men det är inte bara i mitt huvud som det är rörigt. 

Allt blir rörigt eftersom det inte finns rutiner för att hantera ett fall som mitt. Ingen av instanserna vet något om vad de andra instanserna har att förhålla sig till. Men Försäkringskassans bedömning och beslut är överordnad i denna process. Därför måste alla rätta sig efter deras bedömning trots att både min arbetsgivare och arbetsförmedlingen uttrycker att de litar mer på min läkares bedömning. Således tvingas Arbetsförmedligen skriva in mig som aktivt arbetssökande gentemot A-kassan trots att handläggaren anser att det är orealistiskt att jag ska kunna ta ett arbete. Jag måste också själv göra en ansökan till A-kassan där jag intygar att jag har möjlighet att söka och ta arbeten på heltid. Eftersom jag har en anställning måste min arbetsgivare intyga varför jag inte kan arbeta hos dem utan måste vara tjänstledig för att söka annat arbete på heltid. När jag inte ens klarat av extremt anpassad arbetsträning 1h/vecka i hemmiljö förstår jag inte riktigt hur de ska kunna motivera att jag nu ska kunna ta andra arbeten utan att helt och hållet fabulera. 

Utan intyg och tjänstledighet ingen A-kassa. 

Alla vet att arbete är en omöjlighet för mig men vi tvingas dansa efter Försäkringskassans pipa. Det innebär att vi alla tvingas ljuga för att jag ska platsa i systemet. För att jag inte ska mista min SGI och stå helt utan inkomst både nu och om jag blir sjukskriven framöver. Försäkringskassan som gör allt för att jaga fuskare tvingar alltså alla inblandade i mitt ärende att fejka att jag är arbetsför genom sitt icke verklighetsförankrade beslut. De själva producerar ett fejkande system. Allt för en snyggare statistik.

Men till vilket pris?

När alla inblandade är förvirrade går processen mycket långsamt framåt. Sedan den sista mars har jag ingen inkomst och den segdragna processen gör att jag fortfarande inte vet om jag kommer få A-kassa eller inte. Samtidigt hänger pressen över oss att få iväg begäran om omprövning av mitt fall till Försäkringskassan. Tiden räcker inte till för min man som utöver detta arbetar heltid, är huvudansvarig för barn och hushåll samt behöver hjälpa mig praktiskt. 

Hur ska han hålla?

Den belastning jag utsätts för är långt mycket högre än jag klarar av utan att försämras, och en massa människor tvingas arbeta med mitt ärende helt i onödan. Trots det är det ingen annan än jag och min man som protesterar. Alla andra bara fogar sig. Gör sitt jobb.

Hur är det möjligt att detta får fortgå? Jag vet ju att jag är långt ifrån ensam om att gå igenom detta just nu. Att mitt fall inte bara är ett enstaka olycksfall i arbetet.

Utan att själva systemet är sjukt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Om varför jag inte använder begreppet kroniskt trötthetssyndrom

Det var varit mycket i media om ME/CFS den senaste tiden, vilket är glädjande. För ju mer uppmärksamhet sjukdomen ges och ju mer relevant f...