onsdag 26 juli 2017

Synen på välinformerade patienter

Hej!

Undersökningsdags igen! 

Jag undrar över era erfarenheter av mötet med olika yrkeskategorier och deras syn på välinformerade patienter. 

Svara gärna och sprid frågorna vidare! 

Tack! <3

Svara om de yrkeskategorier du träffat och utelämna de andra. Svara bara ett alternativ per fråga (för att jag ska kunna slå ihop med undersökning påTwitter, och om du svarar där svara inte här).

Här kommer frågorna:

1 Har de läkare du mött uppskattat att du själv sökt kunskap, är välinformerad och påläst?
a/ Alla
b/ De flesta
c/ Nästan ingen
d/ Ingen

2 Har de sjuksköterskor du mött uppskattat att du själv sökt kunskap, är välinformerad och påläst?
a/ Alla
b/ De flesta
c/ Nästan ingen
d/ Ingen

3 Har de arbetsterapeuter du mött uppskattat att du själv sökt kunskap, är välinformerad och påläst?
a/ Alla
b/ De flesta
c/ Nästan ingen
d/ Ingen

4 Har de sjukgymnaster du mött uppskattat att du själv sökt kunskap, är välinformerad och påläst?
a/ Alla
b/ De flesta
c/ Nästan ingen
d/ Ingen

5 Har de psykologer du mött uppskattat att du själv sökt kunskap, är välinformerad och påläst?
a/ Alla
b/ De flesta
c/ Nästan ingen
d/ Ingen

6 Har de kuratorer du mött uppskattat att du själv sökt kunskap, är välinformerad och påläst?
a/ Alla
b/ De flesta
c/ Nästan ingen
d/ Ingen

7 Har de psykoterapeuter du mött uppskattat att du själv sökt kunskap, är välinformerad och påläst?
a/ Alla
b/ De flesta
c/ Nästan ingen
d/ Ingen

Svara via en kommentar här eller på Facebook eller via mail (livetsbildersnabelagmailpunktcom).

tisdag 25 juli 2017

Men det syns ju inte på utsidan!!

Jag kämpar med att få ihop bilden av mig själv.

Som jag ser ut utanpå jämfört med hur det känns inuti. Det som andra ser och det jag upplever. Det som andra tror på och min verklighet.

Det är svårt - för bilderna stämmer inte överens med varandra.

När jag tittar på min kropp är den inte helt olik den jag hade då jag var frisk. Visst ser jag sliten ut, trötta ögon, skitigt hår och det hänger lite mer här och där. Men det är ändå jag och jag tycker faktiskt oftast om det jag ser.

Inuti är kroppen dock väldigt annorlunda än förut. Den svarar och reagerar inte alls som tidigare.

Det finns ingenting jag kan likna vid det jag nu upplever. Ingen ansträngning som tidigare framkallat den totala utmattning jag känner. Men när andra inte tror på eller ignorerar mina ord om min verklighet fylls jag av ändå av självtvivel. Undrar om min upplevelse av verkligheten är sann. Om jag överdriver, feltolkar eller rätt och slätt är lat.

Men så kommer bakslagen. Överbelastningen. Symtomökningen. Och det finns inte längre plats för tvivel.

Jag önskar att det gick att visa utanpå hur det känns inuti. Smärtan, illamåendet, hjärndimman, muskeltröttheten, sjukdomskänslan och allt det andra - i en yttre form som inte gick att tvivla på. Men det syns ju inte. Jag kan ju gå. Röra mig. Prata. Titta. Lyssna. Skriva. Men det får konsekvenser. Som dock inte förändrar inte hur min kropp ser ut med blotta ögat (i alla fall inte det otränade).

Hur kan min kropp kännas så trasig men ändå se hel ut?

Varför är det inte möjligt att se att energin går på sparlåga? Men å andra sidan syns inte alltid cancer, diabetes, magsjuka, benbrott eller halsfluss utanpå heller. Så varför finns då denna förvirring? Varför har jag så svårt att förlika mig med att min kropp tillsynes fungerar men inte alls gör det?

Framför allt handlar det nog väldigt mycket om den misstro och bristande förståelse som finns i vården. 

Bristen på validering av min problematik. Och i samhället i övrigt. Men ibland hamnar också sjuka i någon slags "det syns visst på mig"-tänk och glömmer bort att samma sjukdom kan skilja väldigt mycket från person till person. Både i svårighetsgrad men också i konsekvenser. Det gör att en sjukdom kan synas i viss grad hos någon men inte alls hos någon annan.

Just nu tänker jag också att jag trots att jag inte vill faktiskt påverkats av Försäkringskassans extrema fixering vid att allt ska vara observerbart. Att det ska finnas objektiva fynd som bevis på att jag är sjuk. Som bara godkänner sådant någon annan kan se eller mäta. Där min upplevelse inte spelar någon som helst roll.

I deras värld existerar inte sådant som bara känns på insidan.

måndag 24 juli 2017

Psykiatrisk tvångsvård del 4

Triggervarning: Suicid, tvångsvård, 

Min vän är tvångsinlagd på en psykiatrisk slutenvårdsavdelning och i några inlägg kommer ni få följa hennes upplevelser. Länkar till tidigare inlägg finns i slutet på denna text.

- Två veckor -

Sjunde dagen fick jag mitt läkarsamtal. Vid det här laget hade min ångest över all dränerande väntan sparkat mig rätt över bröstkorgen & jag spenderade hela morgonen med en kropp som inte kunde uppföra sig som den borde. Allt var så skrämmande & hela veckan hade jag varit på min vakt. Vilket beteende leder till vilka konsekvenser. Och paniken som dök upp i samma sekund som mensen, vad händer om nån går in på rummet & ser blodfläckarna? 

Jag har varit här två veckor nu & är inte längre inskriven under tvång. Men det är en sanning med modifikation. Den frivilliga vården kan när som helst omvandlas till tvång. Får jag vägra äta medicinen som gör mig sämre & helt ofungerande trött? Får jag åka hem när jag vill? Jag är inte sucidial men hur bevisar jag det om läkaren inte tror mig? 

Mitt andra läkarmöte gick bättre än det första, det var lugnare, men fortfarande blir jag överkörd när vi pratar om mina erfarenheter & det finns ingen förståelse för de prioriteringar jag tvingas göra. Vi krockar när vi försöker prata om medicin & jag förstår inte hur en patient kan få bra (rätt) vård om det den säger inte räknas. Även mina farhågor bekräftas; hade inte vi fått till ett bättre samtal så hade jag inte fått några privilegier i form av korta promenader med sällskap. Man hade inte heller tagit bort den extra tillsynen på natten som höll mig vaken.

Kan inte låta bli att undra över läkarens ansvar för att få samtalet att fungera. 

Det var några dagar senare som LPT avskrevs. Läkaren förklarade att nu kan vi samarbeta kring min vård men ändå höjdes min medicindos återigen helt utan min vetskap. Den extra tabletten låg där i min hand & det var inte frivilligt som jag svalde. Jag protesterade men sköterskan svarade bara "det blir bra ska du se". 

Fram till dess hade jag haft några dagar av malande tvivel. Har jag gjort, prioriterat,  fel hela tiden? Att åka hem blev något skrämmande för hur ska jag komma in i min vardagsrutin när jag är så här trött & det inte ens finns någon mat hemma & jag måste börja med att tvätta? Hur ska jag klara av allt? Och: tänk om vården kan hjälpa mig ändå? I efterhand undrar jag var den tanken kom ifrån. 

Krävdes det bara en fras om samarbete? 

Men nej. Jag tvivlar inte längre. Jag vet inte hur jag ska komma in i min vardag, det kommer vara tungt. Men jag måste hem. Det får ta lite tid. Jag kommer inte få någon vård & jag är trött på att förvaras medan distansen till omvärlden växer. Jag vill återfå kontrollen över min medicinering, mina prioriteringar & den vardag jag ändå är kapabel till att ha. 

Jag vill inte vara rädd för allt vården kan tvinga mig till.

_____________________________________________________________________________________

Länkar till tidigare inlägg:

lördag 22 juli 2017

Om stöd och förväntningar på prestation

Nu tänker jag fundera högt en stund om stöd och förväntan på ökad prestation.

Jag är i princip bunden till mitt hem, och till största delen även till min säng/soffa. Inte på grund av att jag inte kan röra mig, utan för att min energi inte räcker ens till det mest basala jag behöver här hemma. Jag blir överbelastad även om jag får skjuts i rullstol och bil och struntar i att göra mej iordning.

Överbelastning innebär att alla symtom (smärta, yrsel, illamående, feber, halsont, kognitiva problem osv) ökar och stannar flera dagar/veckor - och min kapacitet minskar under tiden. I värsta fall blir försämringen permanent.

Mina dagar går ut på att få i mig mat och få på mig kläder. Det krävs många och långa vilopauser. Inte för att jag svårt att motoriskt styra kroppen utan för att belastningen får mig att må dåligt. Som att min kropp är ett överfullt vattenglas som jag måste balansera för att det inte ska svämma över av symtom…

All interaktion med människor, alla samtal, intryck, känslor, förväntningar och aktiviteter tar energi och måste balanseras. Enda sättet att spara energi är att avlasta, pausa och/eller välja bort aktivitet. Att lämna över till någon annan är avlastning men att instruera någon annan om det som behöver göras en tung belastning.

Så det stöd jag behöver från andra människor behöver vara tyst, kravlöst och närapå intuitivt. Och inte innebära ökad aktivitet.

Som det är idag gör min man allt hushållsarbete. Jag fixar mellis och värmer lunch efter förmåga. Han fixar bad och tvättar mitt hår. Han sköter alla mina kontakter och allt praktiskt kring vårt barn. Skapar utrymme så att jag kan få vila.

Detta var bakgrunden. Nu till det egentliga temat.

Jag får känslan att stöd från samhället (assistent, hemtjänst, boendestöd osv) förväntas göra mig mer självständig och aktiv. Och jag tror att det är en av anledningarna till att jag tvekar kring detta för egen del.

Typ att förväntningen blir:

Bara jag får hjälp av någon annan med påklädning och dusch så kommer jag kunna göra saker utanför hemmet. 
Eller: Om någon annan duschar mig kommer jag kunna duscha så ofta jag behöver. 
Eller: Om någon kommer hem till mig på dagen kommer jag kunna bli skjutsad på promenad varje dag.

Men sanningen är att det inte funkar så för mig. 

Bara att ha någon i samma rum är en belastning. No small-talk-allowed. Att vara assistent till mig hade mestadels varit ett ensamjobb. Mer avlastning för min man än direkt för mig. Vi skulle behöva ses så lite som möjligt.

Ofta pratas om assistenten som möjliggörare. Den som ska möjliggöra delaktighet i samhället. Vara aktiv tillsammans med sin brukare. Och ja, det behövs för väldigt, väldigt många där hälsan tillåter brukaren att vara aktiv.

Jag är nog inte ens berättigad till assistans.

Men _en_ persons stöd skulle nog vara det enda möjliga för mig utan att det blev en enorm extra belastning. Att ha en mängd olika hemtjänstpersonal i mitt hem som förväntade sig att göra saker snabbt på givna klockslag känns omöjligt. Det skulle ofrånkomligen bli orsak till en sådan belastning att jag skulle må mycket sämre.

Varför orerar jag då om detta? 

Jo, för väldigt många i liknande situation som jag själv har svårt att få det stöd de behöver. Vi är många som inte passar in i mallen i gängse stödsystem. Att behöva så mycket stöd men samtidigt behöva lämnas mestadels ifred. 

När jag tittade på Downton Abby insåg jag att det är en egen betjänt eller butler jag behöver. Som vet om mina behov, är tyst och diskret, sköter mitt hushåll utan en mängd instruktioner från mig och kommer till min hjälp när jag ringer på klockan. Som gjorde allt för att underlätta, utan att ifrågasätta.

Det pratas ofta om att vården behöver en kulturförändring. Men även stödsystemen behöver bli personcentrerade. Stödet individualiserat. Det är den enda möjligheten för mig (och min man) att få det stöd jag behöver.

(Som det är nu behöver min man alltså agera oavlönad assistent, ensamstående förälder och helfamiljsförsörjare pga nekad sjukpenning.)


Slut på mina tankar. Vad tänker ni?

onsdag 19 juli 2017

Ingen j-la semester!

I sommar har jag åter insett hur fruktansvärt dålig tidsuppfattning jag har. Det är som att skelettet försvunnit och allting svävar fritt utan inbördes ordning och förhållande till varandra. 

Jag har tappat min tidsintuition - min inre klocka.

Om du nu hade tänkt börja jämföra med människor som går på semester och tappar alla rutiner och blir förslappad - så råder jag dig att låta bli om du inte vill att jag ska bli SKRIKARG. För det där är något helt annat. För en frisk människa handlar det om ett val. Du väljer att inte bry dig om att ställa klockan eller lägga dig tidigt. Du väljer att inte bry dig om om det är veckodag eller helg, om mattider förskjuts eller om både du och barnen vänder på dygnet. 

Du låter själv din yttre struktur falla. Mina problem handlar däremot om det den strukturen bygger på. Det inre. 

Visst påverkas även jag av att alla dagar ser likadana ut för hela familjen just nu. Men att vara dagvill för att man släppt allt och inte bryr sig är absolut inte samma sak som att vara dagvill för att det är något vajsing med den inre tidsstrukturen. 

Jag har erfarenhet av båda. Så jag borde veta.

Vi som är sjuka får ofta höra: "Du behöver börja arbetsträna eller komma tillbaka till jobbet så du kan träna på/få tillbaka dina rutiner". Som om att det vore någon j-la semester att vara sjuk. Som att de annorlunda rutinerna eller den bristande tidsuppfattningen handlar om att jag blivit förslappad eftersom jag varit "ledig" så länge - och att det skulle finnas bot i arbetsåtergången. 

Tillåt mig skratta högt och länge!!

Min bristande känsla för tid i kombination med mitt dåliga minne kräver mycket tydligare rutiner och en noggrannare utformad yttre struktur än jag någonsin hade som frisk. Jag måste ständigt vara diciplinerad för att ha koll. Ändå får jag överhuvudtaget inte längre samma känsla för tiden som tidigare och det blir massor av fel. 

När jag arbetade med demensutredningar lärde jag mig att en normfungerande person kan gissa rätt på vad klockan är med en felmarginal på plus/minus en timme. Det är denna inre klocka jag pratar om som jag nu saknar. Känslan för tiden. Att kunna känna på ett ungefär hur lång tid det gått utan att titta på klockan. 

Det har varit en av mina styrkor, numera har jag oftast inte en susning.

Den inre känslan för tid går att kompensera genom hjälpmedel och extremkoll på klockan, men det är inte så att känslan återkommer genom att jag är välstrukturerad. Eftersom jag både har dåligt minne och dålig tidsuppfattning är jag numera helt beroende av klocka, mobil och almanacka för att få min vardag att fungera. Det hjälper mig att kompensera för och göra mina begränsningar mindre. Men likväl upphör jag inte att förvånas över att det inte alls gått lika lång tid som jag trott eller att det gått mycket längre tid än min känsla säger mig. 

Med brist på inre tidsstruktur blir exempelvis väntan något mycket energikrävande. För jag kan inte längre lita på min känsla, den spelar mig allt som oftast bara tokiga spratt. Därför blir jag beroende av att hålla koll på klockslag och datum. 

Men trots att jag är bra på den yttre strukturen - att använda mig av mina hjälpmedel - blir allt bara en stressig röra inuti mig. Ändå. 

Jag kan lova dig att mina rutiner är starkare och att jag både är mer strukturerad och disciplinerad idag än under alla år jag arbetade. Att jag är mycket mer noggrann med att kolla klockslag och använda min almanacka. Men trots att jag är en i grunden mycket välorganiserad person är det är inget som går enkelt längre och det kostar mig enormt med energi.

Mina problem skulle bara öka i en arbetssituation. Med ännu mer ansvar, fler tider att passa och anpassa mig efter och en högre belastning som ofrånkomligen skulle leda till överbelastning i sin tur försämrade symtom inklusive en ännu sämre tidsuppfattning.

Så. Nej. 

Min dåliga tidsuppfattning beror varken på bristande rutiner eller på att jag varit "ledig" för länge. Det är endel av min sjukdomsbild och faktiskt en av anledningarna till min bristande arbetsförmåga och behov av sjukskrivning. 

Inget som skulle botas genom återgång till arbete direkt.

måndag 17 juli 2017

Begränsad energi påverkar ALLT!

Gång på gång häpnar jag över vårdens okunskap om hur trötthet (oavsett orsak) påverkar en människas liv. Lika ofta över hur ovilliga man är att lyssna in och ta in patientens upplevelse av detta. 

Egentligen vore det ju så enkelt och logiskt för vårdpersonalen att vända sig till och lyssna på den som lever med det man behöver öka sin kunskap om. 

Men inget verkar svårare. 

Jag ogillar för övrigt ordet trötthet. Det är alltför ospecifikt och lämnar på tok för stora tolkningsmöjligheter åt mottagaren. Utmattad är bättre, men det blandas ofta samman med utmattningssyndrom och stressrelaterad ohälsa, trots att utmattning är ett symtom vid många olika tillstånd. Energilös kanske är en något bättre förklaring men ändå inte bra. 

Själv använder jag helst begränsad energi eller begränsad kapacitet - jag brukar också tala om att jag är känslig för belastning och har dålig återhämtningsförmåga.

Att ha begränsad kapacitet betyder att aktivitetsomfånget är mindre - alltså att mitt liv rymmer mindre aktivitet än tidigare. Ofta påverkas också takten aktiviteterna kan genomföras i. Att vara känslig för belastning innebär att sådant som inte är ansträngande för en frisk person kan vara extremt krävande för mig. Eftersom min återhämtningsförmåga är dålig tar det mycket längre tid för mig att "komma tillbaka" efter jag gjort något ansträngande. Det innebär att jag måste prioritera återhämtning på ett annat sätt och ännu mer än någon som är frisk. 

Om energin är begränsad påverkas hela vardagen rakt igenom - inte bara enskilda aktiviteter. Det kräver att du hushåller med energin precis som när du hanterar en ansträngd ekonomi. Det går inte bara ta hänsyn till hur det känns i stunden utan vad energin/pengarna ska räcka till under lång tid framöver behöver också ständigt finnas med i tanken.

När kapaciteten är mindre är det extra tufft att utsättas för sådant som stjäl mycket energi, sänker vakenhetsgraden eller påverkar sömnen negativt. Allra helst om det inte är något du själv kan styra över. 

Vissa har en särskild typ av belastning man är känslig för, likaså är det olika hur mycket belastning man tål. För mig spelar inte typ av belastning någon roll, min kropp reagerar kraftigt och på samma sätt oavsett om jag kliver utanför mitt aktivitetsomfång genom fysisk, kognitiv eller emotionell belastning eller stress. På samma sätt är det med viss mat och mediciner. 

När jag provade olika mediciner mot smärta var dåsighet en av de absolut svåraste biverkningarna att stå ut med. Eftersom min energi var så begränsad kunde jag inte bara sysselsätta mig för att öka vakenhetsgraden - för då blev jag överbelastad och mådde sämre vilket bland annat innebar ökad smärta och ett ännu större behov av inaktivitet. Att vila utan att somna blev omöjligt och medicinen som skulle möjliggöra mer aktivitet gav motsatt effekt.

Samma sak är det när vården är otillgänglig. Alltså då jag tvingas utföra mina ärenden muntligt via telefon, vänta i ett fullt väntrum med TV eller radio på eller då jag måste sitta upp i ett behandlingsrum, eller då lysrör är den enda belysningen. Eller ja, egentligen allt när det gäller vården. Bara att ta mig utanför dörren till ett vårdbesök oavsett anpassningar försämrar mitt mående vilket motverkar syftet med vården.

En patient som redan tidigare har begränsad energi som sedan bryter benet, behöver vårdas inom slutenvårdspsykiatrin på grund av suicidförsök, får behandling för cancer eller tvingas till en bukoperation etc. kommer inte kunna bemötas och behandlas som någon med normala energinivåer. För den begränsade kapaciteten kommer ofrånkomligen påverka hur hen reagerar på smärta,  smärtlindring, annan medicin osv men också hur hen återhämtar sig efter suicidförsök, operationer och klarar av själva sjukhusmiljön. 

Begränsad energi är liksom ingenting som går att ignorera för den som lever med det och ingenting som bör ignoreras av någon annan heller. I synnerhet inte vården!

________________________________________
Läs gärna detta inlägg där jag analyserar ordet trött:
http://livetsbilder.blogspot.se/2016/06/trott-ett-mangfacetterat-ord.html

söndag 16 juli 2017

Inte att förringa...

Jag pratar ofta om vikten av anpassning. Om hur varenda detalj av min vardag är genomtänkt och förändrad för att passa mig.

Men sanningen är att det finns många saker jag måste undvika pga att de inte alls går att anpassa. Som är helt utom räckhåll. Som blir för belastande hur mycket de än förenklas och delas upp. Faktum är att jag inte ens har några "säkra aktiviteter". Sådana jag kan göra helt utan risk för överbelastning. Även de jag anpassat.

Det betyder inte att det går att strunta i anpassningarna. Att det är lönlöst. Nej, det gör de anpassningar som går att göra ännu viktigare.

För. Det. Finns. Grader. I. Helvetet.

Även om en anpassning inte tar bort risken för överbelastning kan den minska omfattningen av överbelastningen. Minska konsekvenserna.

För mej innebär överbelastning inte bara ökat obehag i stunden utan också kraftigt ökade symtom under lång tid efteråt. Det innebär också att min redan mycket begränsade kapacitet krymper ytterligare. Känsligheten för belastning ökar och livsutrymmet minskar.

En anpassning kan påverka såväl hur länge jag får ökade symptom som deras allvarlighetsgrad. Livsutrymmet kanske inte försvinner helt.

Så:

Förringa inte anpassningar. Även om de verkar löjligt små eller helt onödiga för dig som är frisk. 

Och kom ihåg att om du vägrar att anpassa dig kan du faktiskt förvägra mig att leva. Jag har inte längre kapacitet att göra som du! Vänta inte på att jag ska återgå till det "normala" - att jag ska bli "som vanligt" - då förvägrar du mig liv undertiden du väntar!

Så för mig är anpassning allt - samtidigt som det inte är en mirakelmetod som gör att min kapacitet ökar. Den är lika begränsad ändå.

Anpassning handlar inte om att öka kapaciteten utan om att hushålla med den kapacitet jag har på ett bättre och mer genomtänkt sätt!

måndag 10 juli 2017

Psykiatrisk tvångsvård del 3

Triggervarning: Suicid, tvångsvård, 

Min vän är tvångsinlagd på en psykiatrisk slutenvårdsavdelning och i några inlägg kommer ni få följa hennes upplevelser. Det här är inlägg 3. Länkar till tidigare inlägg finns i slutet av denna text. 


En vecka som tvångsinlagd…

Femte dygnet blir jag lovad ett läkarmöte, jag sitter nervöst i 1.5 timme innan jag får veta att det skjutits upp till dagen därpå. Sjätte dygnet väntar jag hela dagen, det ges ingen tid det är Nån Gång. Det blir ingen gång får jag veta först sen eftermiddag. Det blir dagen därpå, igen. 

Läkaren. Som jag inte ska bry mig så mycket om, säger vänner av omtanke & jag fattar inte hur jag bara ska rycka på axlarna. Fokusera på de vänliga skötarna. Missförstå mig inte, flera ur personalen bemöter mig fint. Jag är kapabel att uppskatta det men jag kan inte bortse från mitt underläge & läkarens makt över mitt liv just nu. Det handlar inte bara om dålig vård längre det är ett frihetsberövande & den nonchalanta attityden till det är svårbegriplig. Så lite man är värd som psykiskt sjuk. Som att några dagar nån vecka hit eller dit inte spelar någon roll. 

Ibland känner jag mig som ett labbdjur. Hur reagerar det om man adderar olika typer av stressorer. Vad kommer det göra vid hög ångestnivå. 

Jag började gråta när läkarsamtalet ställdes in för andra gången. Det har nu gått en vecka sen jag låstes in utan att få någon information om vad som ska ske framöver eller hur länge jag ska vara här. Stor del av tiden har jag inte ens vetat när jag ska få informationen & nu skjuts tillfället upp om & om igen. En del av mig tänker att det är lika bra att det sköts upp för efter en hel dags väntan är jag urlakad på tankeförmåga. Läkarsamtalet är för viktigt & jag måste kunna prestera. Jag har fått veta att jag har en halvtimme på mig att få samtalet att fungera, att svara på hennes frågor, att försöka få relevant information, att nå fram om min situation. Det är inte bara det att det är hon som beslutar hur länge jag ska vara här utan hon beslutar också om jag kan få permission att gå på en promenad eller åka hem några timmar. Det är hon som ordinerar värktabletter & jag kan i dagsläget inte få rätt (receptfria) sort så att det lindrar min muskelvärk som kommer från utmattningen & som förvärras vid överansträngning. Jag kan inte heller få färre besök från personalen nattetid som själva nu förstått hur störd min sömn blir. 

Allt sånt måste ske efter läkarens bedömning när hon träffar mig. Men hon träffar mig inte. 

Jag menar inte att det här är ett alltigenom dåligt ställe. Men läkarkontakten präglar resten av tillvaron. Bristen på information påverkar enormt. Och det går inte att förneka att det är en miljö som krockar med hjärntrötthet/utmattning. Det är en svår miljö överlag. Men det är som att utmattning inte existerar. När jag säger att det är svårt för att det är så mycket oljud så är det som om jag plötsligt börjat tala i annat språk. Jag krävs på en återhämtning för att visa att jag mår tillräckligt bra samtidigt som jag inte kan få någon. Nu sa jag något obegripligt igen. Jag är ständigt tacksam över att den skötare som tog emot mig ändrade min placering & gav mig ett eget rum. 

Jag kan inte ens sova i samma rum som min partner trots att jag saknar det oerhört, hur skulle jag kunna klara av att dela rum med en främling i en så stressande situation? 

____________________________________________________________________________________

söndag 9 juli 2017

Om stödsystemens orimliga krav

Jag har skrivit om den förut - den systemrelaterade sekundära stressen som sjuka människor utsätts för. Som gör oss sjukare. Förlänger sjukskrivningar och krymper arbetsförmåga samt gravt sätter ner vår livskvalitet.

Pressen på att som sjuk hantera en extrem samordningsbörda är enorm. Ingen verkar inse hur orimliga krav de själva har, inte ens vården!

Att människor kan bli sjuka av stress är nog få som betvivlar idag. Men att redan sjuka (oavsett orsak) blir ännu sjukare av stress verkar väldigt svårt att förstå. 

Varför?

Människor blir sjuka när krav och resurser inte går ihop. När du är sjuk är din kapacitet sänkt - dina resurser har minskat - och då måste också kraven sänkas.

Även om grundorsaken till sjukskrivning inte är stressutlöst kan stress på grund av de ofungerande trygghetssystemen försämra måendet. Att någon är känslig för stress betyder inte automatiskt att de är dåliga på att hantera stress - det är helt olika saker.

Långt många fler än de med stressrelaterad ohälsa är känsliga för stress och påverkas negativt av stresspåslag. Det finns också de där sjukdomen i sig själv skapar en stressreaktion i kroppen oavsett yttre omständigheter.

Med allt detta i åtanke: HUR kan det någonsin vara okej att ofungerande trygghetssystem försätter människor i extrema situationer?

HUR kan det vara okej att sjuka ensamt förväntas samordna sin process. Vara den enda som har överblick hur de olika delarna påverkar helheten? HUR kan det vara okej att sjuka kan ramla mellan ALLA stolar trots att ALLA gjort det jobb som förväntas av dom?

Sjuka utsätts idag för stress av den grad som hade kunnat göra en helt frisk människa sjuk. 

ÄR DET VERKLIGEN OKEJ? Nej, verkligen INTE!

Och detta gäller inte bara stress i relation till Försäkringskassan utan också vård som inte anpassas efter individen, arbetsgivare som säger upp sjukskrivna, svårt sjuka som nekas hemtjänst, eller stöd i hemmet som inte utformas individuellt. Det handlar också om den orimliga samordningsbördan som hänger ihop med att de olika instanserna har olika regelverk och struktur - och helt enkelt inte är skyldiga att förhålla sig till något annat än sin egen bubbla.

Kort sagt handlar det om att krav och resurser inte går ihop!

Hetsjakten på sänkta sjuktal, utmålandet av sjuka och funkisar som lata manipulerande fuskare samt brist på kunskap och resurser är orsaken till att det blir så här.

Allt resulterar i en omänsklig situation som ökar ohälsan- både hos de som arbetar med de sjuka och de sjuka själva!

_____________________________________________________________________________
På Twitter finns två viktiga hashtags på detta tema. Patienter twittrar under #fkstress och läkare under #FK_hetsjakt

lördag 8 juli 2017

65 saker jag gör för att få min begränsade ranson energi att räcka längre

Detta var ursprungligen en tråd på Twitter men jag väljer att publicera den även här då den på ett bra sätt visar hur mycket jag behöver anpassa i min vardag för att kunna leva trots extremt begränsad energi.

1 Jag pausar ofta mitt i det jag gör. Tex lägger ner mobilen mellan eller mitt i varje tweet och blundar för att sedan starta om.

2. Jag har liggplats i princip i varje rum plus ett eget rum med säng dit jag kan gå undan och intrycksvila. Har oftast helt mörkt där.

3. Jag chattar ofta med min man för att det tar så mycket energi att prata eller gå till honom. Även om vi är under samma tak.

4. Jag äter oftast ensam i mitt eget rum och går sedan ut och pratar med familjen. Att prata och äta samtidigt tar jättemycket energi.

5. Jag sover i princip alltid ensam för att säkra så god återhämtning det bara går. Har ofta störd sömn pga överbelastning och smärta.

6. Jag äter tätt och regelbundet. Klarar inte av att hoppa över måltider eller mellanmål, får riktiga energiras då.

7. Mina dagar följer samma mall oavsett om det är vardag eller helg. Samma tider för mat och sömn. Avsteg straffar sig flera dagar.

8. Jag har gått från spontan och flexibel till fyrkantig och rigid. En planerad och förutsägbar tillvaro tar mycket mindre energi.

9. Jag går så sällan jag kan i trappan men när jag väl går delar jag upp den i tre delar och tar paus på två förutbestämda trappsteg.

10. Jag ligger i sängen och borstar tänderna med eltandborste. Sparar då den energi det tar att stå upp och hålla upp och röra armen.

11. Jag tittar aldrig på TV live, behöver kunna pausa ofta, ha liten skärm med dämpat ljus och ljud, textat i en förövrigt tyst miljö.

12. Jag lagar ingen mat, då orkar jag inte äta. Min man gör frukost, middag och kvällsfika. Fixar själv mellis och värmer lunch.

13. Jag har rollator och transportrullstol. Inte för att jag saknar motorik eller balans utan som ett redskap för att spara energi.

14. Jag skvätt-skriver, alltså skriver ner det som kommer till mej i tanken och bygger på eftersom med en miljon pauser.

15. Jag kan inte duscha då kraschar jag fruktansvärt. Tvättar mej några gånger i veckan vid tvättstället och i ett bad ca 1g/månad. Får då hjälp med hårtvätt och ryggskrubb samt ibland att torka kroppen. Trots detta kraftig försämring i dagar efter bad/hårtvätt.

16. Pga svårigheterna att tvätta håret har jag fått hjälp att raka det kort. Senaste gången låg jag i sängen för att minska energiåtgång.

17. Jag har köpt en liten bärbar dator som jag kan använda korta stunder liggandes i sängen. Kan inte längre använda stationär dator.

18. Är extremt ljuskänslig och använder solglasögon för att dämpa ljus även inne och också i mörkt rum för att dämpa intryck ytterligare.

19. Träffar sällan andra människor än min man och mitt barn. Social integration och samtal är extremt energikrävande. Tyvärr. Saknar mycket!

20. Har sällan notiser på mobilen igång utan väljer aktivt när jag vill läsa. Då kan jag göra det i ett gynnsamt läge.

21. Jag behöver planera så att jag kan vila (helst liggandes) innan, under och efter en aktivitet.

22. Även känslor tar energi - både positiva och negativa - därför behöver jag distansera mej från dom och även där ta in en skvätt i taget.

23. Jag har sällan problem att motivera mig att göra saker. Däremot är det en ständig kamp att bromsa när lust, vilja och längtan är intakt.

24. Jag har nöd-mellis att tillgå om energin är för låg att bre mackor och göra te. Frukt, nötter och havredryck är bra alternativ.

25. Telefonsamtal är energikrävande. En bokad tid med tydligt mål och uttalad tidsram för samtalet minskar energiåtgången. Det möjliggör att jag kan vila innan och ta samtalet i anpassad miljö. Dvs att jag kan ligga ner i ett intryckssanerat rum och prata.

26. Jag älskar att odla. Det går med anpassning. Min man gör förberedelser, jag petar ner frön och ser till när det behöver vattnas.

27. Jag använder min telefon som avlastande hjälpmedel. Både socialt i stället för prat men också påminnelser o dyl för att avlasta minnet.

28. Min sömn-app har hjälpt mej att verkligen SE sambandet mellan för hög belastning på dagen och dålig sömn på natten.

29. Jag gör delar av aktiviteter och min man gör färdigt. Jag plockar i diskmaskinen i omgångar -> han plockar ur. Jag sätter igång tvätt -> han hänger och viker. Små saker som gör att jag är delaktig, men på mina villkor.

30. Läsa är svårt, ljudböcker tar oxå energi men jag skvättlyssnar. Serier bra då man kan lära känna personer och miljö, allt blir inte nytt.

31. Jag ställer mej frågan "är det värt det" inför varje aktivitet jag gör som jag vet ligger på gränsen för min kapacitet.

32. Jag äter lättsmält mat för magen orkar inte riktigt smälta maten. Kokt fisk, kyckling, räkor, ägg, potatismos, ris, finrivna grönsaker.

33. Jag tvingas välja mellan och hårdprioritera alla aktiviteter. Gör antingen eller i stället för både och på väldigt basal nivå.

34. Om jag kan styra (vi är tre i familjen) försöker jag ha ordning omkring mej. Oordning -> fler intryck -> mer energispill.

35. Min dag är uppbyggd runt min sömn och mina måltider. Beroende på dagsform fyller jag mellanrummen med olika basala vardagsaktiviteter. Tandborstning, hygien och påklädning kräver en massa energi och kan inte göras i en följd utan behövs liggande vila emellan.

36. Försöker deala med att samma aktivitet tar olika mycket energi beroende på hur jag gör den, med vem jag gör den och på var jag gör den.

37. Att välja och ta ställning kräver massor av tankeverksamhet och energi, försöker att skjuta upp till gynnsammaste läget.

38. Att prata på kvällen kan räcka för att jag blir överbelastad och får svårt att somna/sover dåligt. Så försöker ha tyst tid innan läggdags.

39. Att be om hjälp av någon som förstår situationen kan spara energi. Nån som inte förstår genererar merarbete och energispill. Blir stjälp.

40. Att omgivningen lär sig förstå vad som kräver mer eller mindre energi är en stor hjälp för att slippa alltid argumentera för sin sak.

41. Min man har fullmakt för kontakt med vård och myndigheter för att jag ska slippa jaga information och samordna. Krävs oftast telefon.

42. Finns inget som tar så mycket energi som att bli ifrågasatt och misstänkliggjord. Tyvärr svårt för mej att göra någon anpassning där. Att alltid behöva förklara (och försvara) är grymt jobbigt! Du kan anpassa där genom att LÄSA PÅ och LITA PÅ!

43. Mitt problem är inte ökad sömnighet men i perioder med stora sömnstörningar tvingar jag mej själv att sova efter lunch.

44. Försöker undvika överbelastning för det ökar alla symtom -> vilket tar mer energi och stör sömnen -> ger förvärrad överbelastning.

45. Har lärt mej att jag inte kan pressa mej bättre utan att konsekvensen då blir ännu svävare handlingsutrymme. Försöker acceptera läget.

46. Om jag ligger ner och samtalar räcker energin längre än om jag sitter eller står. I ett mörkt tyst rum längre än i ljust bullrigt.

47. Många tror att det sparar energi att ses nån annanstans än hemma hos oss. Minskade förväntningar på att fixa och städa. Men det är värre. Hemma kan jag pendla mellan besökare och mitt intryckssanerade rum. Det går att träffa någon utan att jag behöver lämna sängen. Jag kan ligga och prata. Få anpassat fika. Att ses på café är omöjlig belastning för mej både fysiskt och kognitivt.

48. För mej är inte att ta den energisnålaste vägen att vara lat utan tvärt om att vara smart! Det gör att jag håller längre!

49. Vissa människor tar mer energi att möta/tala med än andra. Det gör att jag tvingas tala med dom i mindre utsträckning för att orka.

50. Att säga nej till att umgås är tråkigt och tar energi men att umgås tar enormt med energi i jämförelse. Jag vill umgås men kan inte.

51. Känner aldrig att sömn gör någon verkan men däremot påverkar dålig/lite sömn mej väldigt negativt. Så försöker säkra ostörd sömn.

52. Att inte lyssna på generaliserande floskler kan spara energi. Som: "Rör på dej så blir du piggare" och "roliga saker ger energi"... ALLA aktiviteter tar energi och måste in i energikalkylen. Snälla sluta floskla så mycket!

53. Jag säger ifrån då jag behöver vila/gå undan och intryckssanera. Ibland ganska bryskt, det beror oftast på att jag pressat mej för länge.

54. Kan bli rejält aktivitetsbakis av att vara för aktiv på sociala medier. För mej finns inget "slösurfa", det är kognitiv belastning.

55. Enkelt förklarat: Jag har en mycket mindre mugg energi än normfungerande. Om jag dricker mindre och färre klunkar räcker det längre. Men det kommer aldrig räcka till allt oavsett hur väl jag sparar...!

56. Jag sparar ingen energi på att familjen reser bort under flera dagar. Även om det blir tystare så ökar belastningen pga framförallt att fixa mat.

57. Om jag lyckas njuta av och nöja mej med det lilla minskar det risken för att jag pressar mej att göra för mycket och mår sämre.

58. Vi gör ibland korta utflykter anpassade efter mina behov! Senast kort tur till stan med bil, rullstol, filt i park, glass, rullstol, bil.

59. Familjen gör ofta saker själva medan jag stannar hemma. Vill att de ska leva vidare i sina liv och inte bli lika isolerade som jag.

60. Att tänka att ändrade planer, att backa eller avbryta, inte är ett nederlag sparar på min energi för annars pressar jag mej över gränsen.

61. Jag brukar ställa en klocka som påminnelse att avsluta eller ta paus framför allt när jag ska göra något tillsammans med någon annan.

62. Brukar försöka berätta att jag ställer klockan och hur mycket tid jag har innan jag behöver ta paus för att göra tydligt för den andre.

63. Jag berättar om min dagsform och mina dagsbehov för mina närmaste för att de ska ha mer realistiska förväntningar på mej under dagen!

64. En bra dag  f ö r s ö k e r  jag att inte gasa igång och göra för mycket av ren lycka. Vill få till en långvarig förbättring!

65. Att få begränsad energi att räcka längre kräver ständig kalkylering och bra koll på kroppens signaler. Att ignorera det slutar illa!


Följ mig gärna på Twitter - där heter jag @livetsbilder 

fredag 7 juli 2017

Psykiatrisk tvångsvård del 2

Triggervarning: Suicid, tvångsvård, 

Min vän är tvångsinlagd på en psykiatrisk slutenvårdsavdelning och i några inlägg kommer ni få följa hennes upplevelser. Detta är inlägg 2, del ett läser du här:


Några dygn senare 

Jag har varit här tre nätter nu. Jag slumrade till igår i nån timme & det är all sömn jag fått trots öronproppar & sömnmedicinen som ger jobbiga biverkningar sent in på dagen. Min säng är fortfarande trasig men nu ska den (förhoppningsvis) vara felanmäld efter jag sagt det till fyra olika personer. Det har inte nån hög prioritet & jag äter värktabletter för att lindra smärtan jag får i ryggen. På dagen rullar de automatiska fönstermarkiserna upp & ner. Igår höll det på så i timmar med några minuters mellanrum. Efter ett tag var det inte bara motorljudet som väsnades längre utan den började gnissla. Jag har frågat om man kan göra nåt åt det, stänga av den kanske. Men det gör det inte. 

Ångesten växer. 

Utmattningen pressas på till det yttersta & jag tvingas ligga ner nästan hela dygnet. Jag tänker att stolarna ändå inte är ergonomiska & skulle inte minska mina smärtor. Huden runt huvudet skulle visserligen få vila. Jag tappar också mina ångesthanterande rutiner, jag har ingen möjlighet att hålla fast vid dem här. Jag vet inte hur svårt det kommer bli att återgå till den vardagen när jag kommer ut. 

Personalen har fortfarande dålig koll på maten & kan inte alltid svara på om det som serveras är specialkost. Man tänker kanske att vårdpersonal skulle förstå vikten av det. Jag går ofta hungrig & när jag är vaken om nätterna är det lång väntan mellan kvällsmat & frukost. 13 timmar. När jag säger att jag inte sover tror de att jag menar att jag sover dåligt eller lite. Jag vet inte om jag lyckats få dem att förstå att jag verkligen inte sover, jag bara orkar inte alltid röra på mig eller ens öppna ögonen när jag hör dem komma in i rummet. En del har så mycket parfym att det skapar extra huvudvärk & illamående även efter så korta besök.

Hela helgen har jag klamrat mig fast vid att jag ska få mer information idag. Det får jag inte. 

Jag berättar att jag önskar nattpermissioner så att jag får sova hemma i min säng, det enda sköterskan kan göra är att framföra det vidare. Jag vet inte när jag får ett svar. Jag vet verkligen ingenting. Eller: jag vet att jag är här med stöd av LPT pga mitt självmordsförsök. Jag fick aldrig frågan om jag ville ha vård. Man började prata om tvånget med en gång vilket gav mig sån panik att jag bara sa nej. Men det här är inte vård, det här är förvaring tänker jag. Jag fick inte heller nån mer information om SSRI:n som lades i handen dagen efter läkarmötet. Behandlingsmotivation ekade i mitt huvud & jag svalde lydigt. Och man påstår att jag får ångestdämpande om jag behöver, men bara den som ger svår ångest som biverkning. 

Det här är inte ens vila. Jag kan varken hantera vetskapen om vad jag gjort & varit med om för jag är på min vakt om mitt beteende. Jag är inte trygg nog, jag litar inte på att jag blir bemött bra. Jag kan inte återhämta mig. Hur skulle jag kunna göra det efter max två timmars slummer på tre dygn? Det enda som händer är att allt bli värre. Jag vet inte om jag ens kommer kunna ha ett sammanhängande försök till samtal med en läkare imorgon efter en natt till utan sömn. 

Kommer man se det som bevis för att jag behöver vara inlåst?

Det här är vård som skadar. Det tar emot att ens kalla det vård för det är nåt som ska läka, lindra men det här är också en sida av vården. 

torsdag 6 juli 2017

Psykiatrisk tvångsvård del 1

Triggervarning: Suicid, tvångsvård,

Min vän är tvångsinlagd på en psykiatrisk slutenvårdsavdelning och i några inlägg kommer ni få följa hennes upplevelser.


Första dygnet 

Det är en sån maktlöshet i att vara tvångsinlagd. 

Jag är så väldigt beroende av mitt hem. Där jag kan stänga in mig, hantera vardagen på det sätt jag kan med mina rutiner. Här är jag inte ifred (även om jag lyckades kämpa mig till ett eget rum), personal  tittar till mig nån gång i timmen (fattar varför) som gör det helt omöjligt att sova. Jag vet inte hur jag ska visa att jag mår bättre så jag kan få åka hem. 

Jag får inte ha ett par hörlurar så kan inte bubbla in mig i nån netflixserie så här tre på natten när jag inte vill störa nån annan. Dessutom är jag för intryckskänslig själv & blir distraherad av alla andra människor & diverse oväsen som pågår dygnet runt. Dygnet runt säger jag fast jag inte varit här ett dygn ens. 

Överlag verkar personalen bra men jag har ingen aning om hur de skulle hantera tex en panikattack så för säkerhetsskull låser jag in så mycket känslor som möjligt & distanserar mig. En av mina värsta rädslor är att bli fasthållen. Samt att bli tvingad till fel sorts ångestdämpande som istället ökar ångesten för mig. Jag vet inte om det skulle ske men det är inte som att den rädslan uppkommit ur ingenting. 

Och så var det läkarmötet. 

Hon pratade snabbt & hetsigt med en framåtlutad konfrontatorisk kroppshållning. Vid missförstånd antas att jag ljuger & jag får väldigt liten chans att förklara. Blir då genast överkörd av en längre ifrågasättande monolog. Jag hinner inte med. Jag är trött, har svår ångest & det enda jag fått äta på hela dagen är en skål gröt för meddelanden om specialkost slarvades bort både vid lunch & middag. 

Läkaren underkände all min erfarenhet & kunskap om mina sjukdomar & mediciner. Letade fel i det jag sa, som när jag snubblade med bokstäverna & sa NSRI istället för SNRI så fick jag omedelbart  ett "NÅT SÅNT FINNS INTE" till svar. 

Jag vet inte hur man har ett samtal då. 

När jag säger att jag tar en vid behovsmedicin max tre gånger i veckan så är det som att hon inte vill förstå att det är max & att det andra veckor är noll eller bara en. Hon bestämde också att mina mediciner ska bytas ut för jag ska lära mig sova utan mina sömnmediciner. Hon antyder att jag bara inbillar mig att jag inte är beroende trots att jag efter så många år klarar mig på lägsta doserna & använder efter ett strikt egenkomponerat regelverk. 

Blir erbjuden en medicin som jag inte mår bra av. Jag blir för trött & kommer inte ur sängen eller klarar av nåt alls dagen därpå. Samma sak med mina ångestdämpande. De byts ut till såna som ger mig massiv ångest i över ett dygn, även i de allra lägsta doserna så jag måste klara mig helt utan. 

Hon har även hittat en SSRI som jag inte minns om jag testat. Att ingen SSRI funkat bra på mig spelar ingen roll. För jag ska behandlas & det finns ett uttalat hot om att jag måste visa behandlingsmotivation för att få komma hem. 

Som att det är min behandlingsmotivation det är fel på & inte att jag inte fått adekvat hjälp. 

Andra alternativet är ECT & ingen har kunnat svara hur det skulle påverka min utmattning/hjärntrötthet eller mina andra diagnoser. Jag har aldrig ångrat så mycket att jag inte dog. 

Och kroppen. Den värker redan av utmattning & av att jag (inte) sover på fel typ av bäddmadrass samt att sängen är trasig så kan inte lyfta upp huvudändan. Det är så varmt för jag får självklart inte öppna något fönster. 

Jag kan stå ut med mycket om jag bara vet hur länge jag måste bita ihop men att bara kunna gissa hur många veckor till & tvingas utsätta mig för behandling som med stor sannolikhet förvärrar är en mardröm.

Jag har inte ens klarat av ett helt dygn här än & jag förstår inte hur jag ska klara okänt antal till.

tisdag 4 juli 2017

Skör

Jag har varit rätt osynlig här ett tag. Inläggen har glesnat i takt med att absurditeterna i mitt liv sugit musten ur mig. Utkasten är många och röriga, men jag har inte haft kapacitet att slutföra längre inlägg, och jag vet inte om jag kommer att lyckas med detta heller.

Om jag ska sammanfatta våren är ordet stress- och presskaos.

På bara några få månader har jag blivit fråntagen min sjukpenning, tvingats byta vårdcentral och läkare samt blivit av med min anställning. Det är som ett domino, bara det att jag inte kan förutse vilken bricka som kommer falla härnäst.

Jag kämpar för att hålla mig över utan men kippar efter luft. Mina krafter sinar.

Alla saker som faller genererar extremt mycket merarbete trots att det är saker som tagits ifrån mig. Även att jag lämnat över allt det praktiska till min man, och han har dragit det tyngsta lasset - så mår min kropp inte alls bra av den ökade belastningen. För bara tanken på det som händer är för mycket att hantera för mig. Min kropp är känslig för belastning och stress är en allvarlig typ av belastning. 

Att falla ur trygghetssystemen är en extremt stressande upplevelse.

De flesta verkar tro att stresskänslighet och dålig stresshantering är samma sak. Konsekvensen blir att de som lätt blir negativt påverkade av stress per automatik pådyvlas program för att bli bättre på stresshantering.

Jag har bra strategier för att hantera stress men min kropp tål den ändå inte.

Det är ingen omöjlig kombination och att bli negativt påverkad av stress betyder inte (alltid) att du är dålig på att hantera den - och att vara känslig för stress går inte alltid att påverka med god stresshantering.

För även med goda stresshanteringsstrategier tar det energi att hantera stressen. Har du då begränsad energi betyder det också minskat utrymme för att hantera stress. Är du extremt belastningskänslig får du extrema reaktioner av extremt liten belastning trots att du hanterar den väl rent mentalt.

Jag kan alltså påverkas negativt av stress utan att jag för den skull _känner_ mig stressad eller agerar stressat. Att då under en lägre tid vara i ett läge där jag utsätts för extremt stressframkallande situationer i det som ska vara min trygghet är gravt ohälsosamt.

Som jag sagt tidigare är det ingen semester att vara sjuk. Jag är aldrig ledig, de svåra symptomen och energikalkylerandet tar aldrig paus. Ändå förväntas jag nu vara aktiv och reda upp strul med arbetsgivare och myndigheter samtidigt som alla andra går på ledighet.

Hur märkligt är inte det?!

Hur som helst. Det jag vill att du tar med dig från det här inlägget är att bara för att någon har en hög känslighet för stress betyder det alltså inte per automatik att hen är dålig på att hantera stress.

Om att önska bättring

Jag har insett att jag hellre önskar att människor säger att de finns med mig oavsett hur jag mår än att de önskar mig bättring. Det känns s...