onsdag 19 juli 2017

Ingen j-la semester!

I sommar har jag åter insett hur fruktansvärt dålig tidsuppfattning jag har. Det är som att skelettet försvunnit och allting svävar fritt utan inbördes ordning och förhållande till varandra. 

Jag har tappat min tidsintuition - min inre klocka.

Om du nu hade tänkt börja jämföra med människor som går på semester och tappar alla rutiner och blir förslappad - så råder jag dig att låta bli om du inte vill att jag ska bli SKRIKARG. För det där är något helt annat. För en frisk människa handlar det om ett val. Du väljer att inte bry dig om att ställa klockan eller lägga dig tidigt. Du väljer att inte bry dig om om det är veckodag eller helg, om mattider förskjuts eller om både du och barnen vänder på dygnet. 

Du låter själv din yttre struktur falla. Mina problem handlar däremot om det den strukturen bygger på. Det inre. 

Visst påverkas även jag av att alla dagar ser likadana ut för hela familjen just nu. Men att vara dagvill för att man släppt allt och inte bryr sig är absolut inte samma sak som att vara dagvill för att det är något vajsing med den inre tidsstrukturen. 

Jag har erfarenhet av båda. Så jag borde veta.

Vi som är sjuka får ofta höra: "Du behöver börja arbetsträna eller komma tillbaka till jobbet så du kan träna på/få tillbaka dina rutiner". Som om att det vore någon j-la semester att vara sjuk. Som att de annorlunda rutinerna eller den bristande tidsuppfattningen handlar om att jag blivit förslappad eftersom jag varit "ledig" så länge - och att det skulle finnas bot i arbetsåtergången. 

Tillåt mig skratta högt och länge!!

Min bristande känsla för tid i kombination med mitt dåliga minne kräver mycket tydligare rutiner och en noggrannare utformad yttre struktur än jag någonsin hade som frisk. Jag måste ständigt vara diciplinerad för att ha koll. Ändå får jag överhuvudtaget inte längre samma känsla för tiden som tidigare och det blir massor av fel. 

När jag arbetade med demensutredningar lärde jag mig att en normfungerande person kan gissa rätt på vad klockan är med en felmarginal på plus/minus en timme. Det är denna inre klocka jag pratar om som jag nu saknar. Känslan för tiden. Att kunna känna på ett ungefär hur lång tid det gått utan att titta på klockan. 

Det har varit en av mina styrkor, numera har jag oftast inte en susning.

Den inre känslan för tid går att kompensera genom hjälpmedel och extremkoll på klockan, men det är inte så att känslan återkommer genom att jag är välstrukturerad. Eftersom jag både har dåligt minne och dålig tidsuppfattning är jag numera helt beroende av klocka, mobil och almanacka för att få min vardag att fungera. Det hjälper mig att kompensera för och göra mina begränsningar mindre. Men likväl upphör jag inte att förvånas över att det inte alls gått lika lång tid som jag trott eller att det gått mycket längre tid än min känsla säger mig. 

Med brist på inre tidsstruktur blir exempelvis väntan något mycket energikrävande. För jag kan inte längre lita på min känsla, den spelar mig allt som oftast bara tokiga spratt. Därför blir jag beroende av att hålla koll på klockslag och datum. 

Men trots att jag är bra på den yttre strukturen - att använda mig av mina hjälpmedel - blir allt bara en stressig röra inuti mig. Ändå. 

Jag kan lova dig att mina rutiner är starkare och att jag både är mer strukturerad och disciplinerad idag än under alla år jag arbetade. Att jag är mycket mer noggrann med att kolla klockslag och använda min almanacka. Men trots att jag är en i grunden mycket välorganiserad person är det är inget som går enkelt längre och det kostar mig enormt med energi.

Mina problem skulle bara öka i en arbetssituation. Med ännu mer ansvar, fler tider att passa och anpassa mig efter och en högre belastning som ofrånkomligen skulle leda till överbelastning i sin tur försämrade symtom inklusive en ännu sämre tidsuppfattning.

Så. Nej. 

Min dåliga tidsuppfattning beror varken på bristande rutiner eller på att jag varit "ledig" för länge. Det är endel av min sjukdomsbild och faktiskt en av anledningarna till min bristande arbetsförmåga och behov av sjukskrivning. 

Inget som skulle botas genom återgång till arbete direkt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Om att önska bättring

Jag har insett att jag hellre önskar att människor säger att de finns med mig oavsett hur jag mår än att de önskar mig bättring. Det känns s...