fredag 7 juli 2017

Psykiatrisk tvångsvård del 2

Triggervarning: Suicid, tvångsvård, 

Min vän är tvångsinlagd på en psykiatrisk slutenvårdsavdelning och i några inlägg kommer ni få följa hennes upplevelser. Detta är inlägg 2, del ett läser du här:


Några dygn senare 

Jag har varit här tre nätter nu. Jag slumrade till igår i nån timme & det är all sömn jag fått trots öronproppar & sömnmedicinen som ger jobbiga biverkningar sent in på dagen. Min säng är fortfarande trasig men nu ska den (förhoppningsvis) vara felanmäld efter jag sagt det till fyra olika personer. Det har inte nån hög prioritet & jag äter värktabletter för att lindra smärtan jag får i ryggen. På dagen rullar de automatiska fönstermarkiserna upp & ner. Igår höll det på så i timmar med några minuters mellanrum. Efter ett tag var det inte bara motorljudet som väsnades längre utan den började gnissla. Jag har frågat om man kan göra nåt åt det, stänga av den kanske. Men det gör det inte. 

Ångesten växer. 

Utmattningen pressas på till det yttersta & jag tvingas ligga ner nästan hela dygnet. Jag tänker att stolarna ändå inte är ergonomiska & skulle inte minska mina smärtor. Huden runt huvudet skulle visserligen få vila. Jag tappar också mina ångesthanterande rutiner, jag har ingen möjlighet att hålla fast vid dem här. Jag vet inte hur svårt det kommer bli att återgå till den vardagen när jag kommer ut. 

Personalen har fortfarande dålig koll på maten & kan inte alltid svara på om det som serveras är specialkost. Man tänker kanske att vårdpersonal skulle förstå vikten av det. Jag går ofta hungrig & när jag är vaken om nätterna är det lång väntan mellan kvällsmat & frukost. 13 timmar. När jag säger att jag inte sover tror de att jag menar att jag sover dåligt eller lite. Jag vet inte om jag lyckats få dem att förstå att jag verkligen inte sover, jag bara orkar inte alltid röra på mig eller ens öppna ögonen när jag hör dem komma in i rummet. En del har så mycket parfym att det skapar extra huvudvärk & illamående även efter så korta besök.

Hela helgen har jag klamrat mig fast vid att jag ska få mer information idag. Det får jag inte. 

Jag berättar att jag önskar nattpermissioner så att jag får sova hemma i min säng, det enda sköterskan kan göra är att framföra det vidare. Jag vet inte när jag får ett svar. Jag vet verkligen ingenting. Eller: jag vet att jag är här med stöd av LPT pga mitt självmordsförsök. Jag fick aldrig frågan om jag ville ha vård. Man började prata om tvånget med en gång vilket gav mig sån panik att jag bara sa nej. Men det här är inte vård, det här är förvaring tänker jag. Jag fick inte heller nån mer information om SSRI:n som lades i handen dagen efter läkarmötet. Behandlingsmotivation ekade i mitt huvud & jag svalde lydigt. Och man påstår att jag får ångestdämpande om jag behöver, men bara den som ger svår ångest som biverkning. 

Det här är inte ens vila. Jag kan varken hantera vetskapen om vad jag gjort & varit med om för jag är på min vakt om mitt beteende. Jag är inte trygg nog, jag litar inte på att jag blir bemött bra. Jag kan inte återhämta mig. Hur skulle jag kunna göra det efter max två timmars slummer på tre dygn? Det enda som händer är att allt bli värre. Jag vet inte om jag ens kommer kunna ha ett sammanhängande försök till samtal med en läkare imorgon efter en natt till utan sömn. 

Kommer man se det som bevis för att jag behöver vara inlåst?

Det här är vård som skadar. Det tar emot att ens kalla det vård för det är nåt som ska läka, lindra men det här är också en sida av vården. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Det finns bara ett vi!

Vet ni varför frågan om LSS/assistans och sjukförsäkringen är så enormt viktig?  Jo, för det berör ALLA - inte bara de som är i behov a...