måndag 24 juli 2017

Psykiatrisk tvångsvård del 4

Triggervarning: Suicid, tvångsvård, 

Min vän är tvångsinlagd på en psykiatrisk slutenvårdsavdelning och i några inlägg kommer ni få följa hennes upplevelser. Länkar till tidigare inlägg finns i slutet på denna text.

- Två veckor -

Sjunde dagen fick jag mitt läkarsamtal. Vid det här laget hade min ångest över all dränerande väntan sparkat mig rätt över bröstkorgen & jag spenderade hela morgonen med en kropp som inte kunde uppföra sig som den borde. Allt var så skrämmande & hela veckan hade jag varit på min vakt. Vilket beteende leder till vilka konsekvenser. Och paniken som dök upp i samma sekund som mensen, vad händer om nån går in på rummet & ser blodfläckarna? 

Jag har varit här två veckor nu & är inte längre inskriven under tvång. Men det är en sanning med modifikation. Den frivilliga vården kan när som helst omvandlas till tvång. Får jag vägra äta medicinen som gör mig sämre & helt ofungerande trött? Får jag åka hem när jag vill? Jag är inte sucidial men hur bevisar jag det om läkaren inte tror mig? 

Mitt andra läkarmöte gick bättre än det första, det var lugnare, men fortfarande blir jag överkörd när vi pratar om mina erfarenheter & det finns ingen förståelse för de prioriteringar jag tvingas göra. Vi krockar när vi försöker prata om medicin & jag förstår inte hur en patient kan få bra (rätt) vård om det den säger inte räknas. Även mina farhågor bekräftas; hade inte vi fått till ett bättre samtal så hade jag inte fått några privilegier i form av korta promenader med sällskap. Man hade inte heller tagit bort den extra tillsynen på natten som höll mig vaken.

Kan inte låta bli att undra över läkarens ansvar för att få samtalet att fungera. 

Det var några dagar senare som LPT avskrevs. Läkaren förklarade att nu kan vi samarbeta kring min vård men ändå höjdes min medicindos återigen helt utan min vetskap. Den extra tabletten låg där i min hand & det var inte frivilligt som jag svalde. Jag protesterade men sköterskan svarade bara "det blir bra ska du se". 

Fram till dess hade jag haft några dagar av malande tvivel. Har jag gjort, prioriterat,  fel hela tiden? Att åka hem blev något skrämmande för hur ska jag komma in i min vardagsrutin när jag är så här trött & det inte ens finns någon mat hemma & jag måste börja med att tvätta? Hur ska jag klara av allt? Och: tänk om vården kan hjälpa mig ändå? I efterhand undrar jag var den tanken kom ifrån. 

Krävdes det bara en fras om samarbete? 

Men nej. Jag tvivlar inte längre. Jag vet inte hur jag ska komma in i min vardag, det kommer vara tungt. Men jag måste hem. Det får ta lite tid. Jag kommer inte få någon vård & jag är trött på att förvaras medan distansen till omvärlden växer. Jag vill återfå kontrollen över min medicinering, mina prioriteringar & den vardag jag ändå är kapabel till att ha. 

Jag vill inte vara rädd för allt vården kan tvinga mig till.

_____________________________________________________________________________________

Länkar till tidigare inlägg:

4 kommentarer:

  1. Tack för att du delat med dig av ditt utrymme så jag fick möjligheten att berätta <3

    SvaraRadera
  2. Man ska aldrig behöva känna sig tvingad till någonting för att vården ska lyssna på en och behandla en med respekt och ödmjukhet.
    Att inte få känna sig delaktig i sin egen vårdplan och att saker bestäms över huvudet på vuxna individer är ett misslyckande för vården och den vårdpersonal som inte kan kommunicera med de människor de är där för att hjälpa.
    Det svåra är att det är du och andra med dig som drabbas av detta sätt att arbeta inom vården.
    Det värsta är att för människor med ångest och depression är detta förödande.
    Istället för att hjälpa människor att må bättre gör ett sånt bemötande att man får ännu mer problem med oro och ångest.
    Att inte bli lyssnad till gör varje människa illa.En läkare har ett stort ansvar för att ett patientmöte upplevs som tryggt av patienten.
    Jag har mött läkare som lyssnar med hjärtat och visar medkänsla i en svår situation så dem finns :)
    I synnerhet inom psykiatrin måste en läkare besitta dessa egenskaper.
    Som läkare inom vården har man "makt" som det gäller att förvalta på ett klokt sätt.
    Känner med dig i din utsatthet <3<3<3.
    Dina erfarenheter är ju det som är viktigast för vården att lyssna på.
    Det är dem som kan hjälpa dig vidare med stöd av vården.
    Du känner dig själv bäst och vet bäst vad som fungerar eller inte fungerar för dig.
    Jag tycker du beskriver så klokt hur din situation ser ut.Jag tror dina insikter kommer att hjälpa dig vidare trots att du mår dåligt.
    Du kommer att hitta rutinerna hemma så småningom.Be dina nära och kära om hjälp om de finns i närheten.Lyssna till ditt hjärta.
    Du är inte ensam.
    Många styrkekramar till dig!
    Annica

    SvaraRadera
  3. Du kanske kan låtsas ta din medicin? Om de inte kontrollerar blodet.

    SvaraRadera

Ditt ansvar - inte mitt!

För någon vecka sedan påbörjade jag en text som handlade om att vara genomskinlig och självutlämnande med syfte att uppmärksamma ett behov ...