lördag 12 augusti 2017

Om att önska bättring

Jag har insett att jag hellre önskar att människor säger att de finns med mig oavsett hur jag mår än att de önskar mig bättring.

Det känns självklart att ingen önskar att jag mår så här men tyvärr inte lika självklart att människor stannar kvar oavsett hälsotillstånd. Ibland känner jag att i önskan om bättring ligger ett avståndstagande mot den min sjukdom gjort mig till. 

En vilja att det ska bli som förr.

I min process att acceptera en förmodat livslång sjukdom kan andras önskan om bättring faktiskt till och med bli något som stör. Naturligtvis önskar jag inget hellre själv än att få må bättre. Men det mest realistiska är att försöka leva med det här som det är just nu. Att då behöva stötas och blötas med andras icke-acceptans är jättesvårt. Att bli bedömd som pessimist eller någon som gett upp.

Jag vill göra mitt bästa för att leva ett gott liv här och nu. Att bli betraktad som någon vars liv är eländigt eller över hjälper inte till.

Jag förstår att människor behöver något att säga. Att de vill säga något för att muntra upp mig i en svår situation. Och att önskan om hälsa är en välment önskan om att ge mig det bästa de kan tänka sig. I mina öron är den önskan dock lika orealistisk som ett litet barns önskan om att kunna flyga med drakar. 

Tyvärr.

Andras önskan om bot hjälper mig inte att kunna leva ett bättre liv här och nu. Den påminner mig bara om det liv jag inte längre kan leva. Många kanske klamrar dig fast vid hoppet om att en dag bli frisk. Att tanken på bättring inger hopp. Jag kan inte riktigt det. För mig är att hitta meningsfulla saker här och nu är viktigare för att jag ska orka leva. 

Jag vill inte bara vänta på att bli frisk.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Om varför jag inte använder begreppet kroniskt trötthetssyndrom

Det var varit mycket i media om ME/CFS den senaste tiden, vilket är glädjande. För ju mer uppmärksamhet sjukdomen ges och ju mer relevant f...