lördag 23 september 2017

Min styrka har blivit min svaghet

Jag har ett dilemma.

I mig finns ett stort behov av att hålla mig ajour. Att vara påläst kring sådant som gäller mig och min situation.

Eftersom min energi är begränsad klarar jag inte längre av att söka all kunskap jag behöver själv. Jag har inte exempelvis inte kapacitet att hålla mig uppdaterad om vilken ny forskning som kommit ut eller ens läsa rekommenderade artiklar. Det som jag har en förförståelse om sedan jag var frisk har jag däremot lättare att ta till mig. Men bara de bra stunderna.

Den gamla kunskapen från mitt yrkesliv finns dock kvar och eftersom den ofta överlappar min egen nu högst privata situation kommer den väl tillpass. Och jag delar gärna med mig av den till andra i olika former. Detta blir till en krock i mig. Mellan kompetensen och kapaciteten. Mellan min befintliga kunskap och mina möjligheter att tillgodogöra mig ny kunskap. Mellan att dela med mig av gammalt och av att inte på samma sätt kunna dela med mig nytt.

Men det stora dilemmat är att jag på grund av den bristande kapaciteten blir beroende av att lita på att andra håller mig ajour via olika forum på sociala medier. Men mängden fakta är så enorm så att jag blir överväldigad av att bara försöka sortera ut vad jag verkligen behöver ta till mig.

Jag är bara med i ett fåtal forum, just på grund av att min kapacitet inte räcker till. Men jag har nyligen insett att svåraste av allt inte är att hantera den enorma faktafloden i sig själv - utan snarare att jag inte har kapacitet att hantera de andra medlemmarnas reaktioner. Helt plötsligt är jag i ett läge där jag inte bara behöver ha kapacitet att inhämta fakta och hantera mina egna reaktioner på den - utan också måste hantera mina egna reaktioner på andra människors reaktioner och känslor.

För andras känslomässiga reaktioner skapar ju också något i mig själv. Det är ofrånkomligt. För det handlar ju om människor jag bryr mig mycket om. Som jag identifierar mig med. Min reaktion ger nya tankar och känslor och skapar ofta ett behov hos mig att agera. Att ge tröst, hjälp, minska rädslor, dämpa ångest, reda ut missförstånd, inhämta mer fakta, dela med mig av kunskap osv. Det är sådan jag är som person. Så jag handlar på ren instinkt. Men att hantera den emotionella belastningen är något som tar massor med energi i sig själv och riskerar att helt tippa mig över kanten.

För min belastningskänslighet gäller i allra högsta grad även känslomässig påfrestning.

Så det största dilemmat är att jag måste distansera mig för att överleva. Ta ett steg tillbaka. Inte interagera så mycket som jag känner att jag vill - och faktiskt behöver. Men det gör att jag samtidigt går miste om både den kunskap jag söker och gemenskapen med andra som lever i en liknande situation som jag själv. När jag går miste om mitt digitala kontaktnät blir jag dessutom ytterst medveten om att jag är helt isolerad inom hemmets fyra väggar.

Så ensam och utelämnad till mina egna tankar.

Faktiskt var det just detta - bristen på kapacitet att hantera andras känslomässiga reaktioner och mående - som fick mig att förstå att jag inte längre klarade av att arbeta. Att möta människor i svåra situation hade alltid varit min styrka, men nu blev det som kryptonit. Något som bröt ner mig. Gjorde mig svag. Så är det i allra högsta grad fortfarande. Det sociala suger enormt med energi. Även i situationer som inte innehåller ett fysiskt möte. Och det är en sådan sorg att det jag behöver så starkt - mänsklig kontakt - gör mig så sjuk.

Det är så inte jag att distansera mig från andra.

4 kommentarer:

  1. Detta var smärtsam läsning, både å dina vägnar och för att jag inser att jag också har det mycket så här, oförmåga att orka med andra människors reaktioner och jobbigheter. Det som var svårast var när mamma ringde och ville lasta av sin ångest på mig för att jag aldrig blev frisk...jag fick lägga på luren och mejla och säga att jag orkar bara inte. Nu har hon varit död i nästan två år och tyvärr är det en lättnad att slippa stå till svars där i alla fall. Jag märkte också i slutet när jag jobbade att jag inte orkade med elevernas problem och konflikter, det tog nästan död på mig. Det sociala suger fortfarande extremt mycket kraft och liksom du är jag en social människa som inte vill distansera mig från folk, men jag måste och det är en ständig sorg. Att hålla kontakt med mina utflyttade barn är en utmaning som jag ständigt slåss med. Jag vill, vill, vill men måste behränsa mig ändå.
    Kram till dig
    Sofia

    SvaraRadera
    Svar
    1. <3 Detta är så svårt. Men när det tar så oändligt mycket mer än det ger så är man tvungen! <3

      Radera
  2. För en dryg månad sen var det nån sorts konflikt i nån grupp och jag blev så slut. Har ju varit sjuk så länge och känner sånt ansvar för att information ska vara korrekt. Men jag klarade inte den där konflikten utan bestämde mig för att jag inte fick svara på ett enda inlägg på en månad. Nu var det inte _en_ diskussion som fick bägaren att rinna över utan ett par års kämpande, men det är jättesvårt! Jag tror dock att Magda kommer att dela med sig av de viktiga forskningsresultaten, så jag tror inte vi missar dem även om vi inte orkar med allt annat. Och skummar man Annes nyhetsbrev så får man ett bra hum också. Men jag känner precis som du, att jag måste avskärma mig mer och mer socialt för att ha kraft kvar till den fysiska kampen som pågår varje dag. Hata ME.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är sorgligt att behöva distansera sig. Hata ME!! <3 Kram

      Radera

Jag flyttar!

Processen har pågått ett tag - men nu flyttar jag bloggen! Välkommen till  https://livetsbilderblog.wordpress.com Den här bloggen komme...