söndag 22 oktober 2017

Diciplinerad inaktivitet

Jag måste erkänna att jag ibland önskar att jag hade en sjukdom som gick att förbättra med hård fysisk prestation. 

Som krävde aktivitet.

Jag har inget konkret exempel egentligen. Bara erfarenhet från mitt jobb att vid viss rehab ger det resultat att vara en fysisk fighter.

Min kropp går på tvärs mot allt det där. Kräver en diciplinerad fysisk inaktivitet. Jag bestraffas hårt med försämring om jag pushar mig.

Det är svårt. För min personlighet är en annan. Jag gillar att slita hårt med min kropp och har alltid gjort det. 

Detta är inte jag.

Eftersom detta går helt emot min natur skulle jag behöva extra mycket pepp för att stanna inom mina ramar. Och beröm när jag lyckas.

Men det får jag aldrig av någon annan än mig själv. I övrigt ses min inaktivitet som nåt dåligt som får neg konsekvenser. 

Ett misslyckande.

Att vara bra på att pressa sig premieras också i vårt samhälle medan att bromsa och vara mindre aktiv inte alls får samma positiva gensvar.

Jag är skitbra på att pusha mej och skitdålig på att vara inaktiv. Så är det bara. Hur kan människor tro att jag är lat och förslöad! 

Och jag önskar att de som tror att jag är rädd för att röra mig fick känna på hur det känns när min kropp är överbelastad.

Ju hårdare jag pressar mig (även om jag gör något roligt, kanske allrahelst då, för då glömmer jag bort att bromsa) ju sämre mår jag.

2 kommentarer:

Liten avslagsskola - del 1

I februari har det gått ett år sedan jag fick de första signalerna om att Försäkringskassan hade tankar på att inte godkänna min sjukskrivn...