måndag 16 oktober 2017

Du är som jag!

Jag undrar ofta om du funderar på om det jag lever med kan drabba dig? Om det finns i din föreställningsvärld att du kan bli skadad eller sjuk?

Att du skulle kunna tappa viktiga funktioner och arbetsförmåga? Bli beroende av hjälp från andra? Om hur det skulle vara om du behövde ekonomiskt stöd ur sjukförsäkringen eller tvingades söka assistans?

Vågar du tänka tanken? Eller slår du bort den?

Tänker du att det bara drabbar andra? En viss sorts människor? De som är mindre tåliga än du, svagare? Eller tänker du att de som är sjuka eller funktionsnedsatta saknar arbetsmoral, att de har dåligt med motivation och driv?

Att de inte vill tillräckligt?

Vi som är sjuka, skadade, funktionsnedsatta - beroende av att få ekonomisk ersättning eftersom vi inte kan arbeta och beroende av andras stöd och hjälp i vår vardag - är högst medvetna om att livet kan förändras över en natt. Att du kan bli som jag.

För vi är alla lika sårbara. Vi är lika mycket människa du och jag.

Mina patienter varnade mig redan då jag var väldigt ung. De bad mig att inte ta mitt liv för givet. Att jag inte skulle skjuta upp det jag ville göra. Att jag inte skulle tänka att jag var immun mot sjukdom eller skada.

Och jag är glad för det. För jag hade inte några naiva skygglappar på.

Jag visste trots att jag inte ville veta. Trots att jag inte ville tro. Det gör det inte enklare men jag är ändå tacksam. För jag vet att jag levt mitt liv som jag velat för att jag burit vetskapen inom mig. Inte så jag gått runt och oroat mig för att bli sjuk, utan mer att jag inte tagit friskheten för självklar.

Så. Därför berättar jag.

Även om du inte vill lyssna. Även om det känns jobbigt för dig. Även om du vill slå ifrån dig. För jag vill att du lever medan du kan, att du gör det du verkligen vill, och lever som du vill leva. Att du tar hand om dig. Men jag önskar att du också stod upp för mig. För alla oss som är där du inte vill vara, men där du lätt kan hamna. 

Att du bröt din tystnad för att du insåg att du är som jag - att vi är sårbara och därför behöver varandra.

2 kommentarer:

  1. Du skriver så berörande och klokt.
    Jag blir alldeles tårögd då jag läser din text.❤❤❤
    Jag vet hur det känns att hamna där i utsattheten beroende av andra då jag blev sjuk i kraftig utmattning.
    Det är fruktansvärt att inte kunna klara sig själv längre.
    Utlämnad till en förhoppningsvis bra vård men med en osäkerhet om hur länge jag har stödet från
    från FK för min försörjning.
    Vi kan verkligen alla hamna i sjukdom hur bra vi än tagit hand om oss själva.Men detta sjuka arbetsliv gjorde mig sjuk och vägen tillbaka känns oändligt lång.
    Läste idag att tre riksdagsledamöter i Sveriges riksdag börjar ifrågasätta
    den rehabiliteringskedja vi har idag och har lämnat en motion i Sveriges riksdag kring detta.
    Känner stor tveksamhet kring hur detta kommer att tas emot.
    Vi har fått ett hårt och kallt klimat i Sverige där bara arbetsförmåga och att alla ska göra
    rätt för sig gäller.
    Jag är rädd att rätten till ett värdigt liv för alla oavsett sjukdom, funktionsnedsättning eller kroniska sjukdomar urholkas ännu mer.
    Vad vill vi ha för samhälle?
    Det är först nu när jag hamnat i detta utanförskap med otryggheten
    i att inte veta när jag ska bli frisk som jag förstår på riktigt.
    Jag värderade inte mitt friska liv fullt ut.
    Nu är min enda önskan att få bli frisk och kunna leva ett vanligt liv utan en sjuk, funktionsnedsatt
    hjärna som inte klarar av ett vanligt vardagsliv.
    Jag har brutit min tystnad och i all min sårbarhet känner jag mig stark i att jag vågade göra det.
    Du är så fantastiskt stark i all din skörhet.❤❤❤
    Var rädd om dig.
    Skickar ljus och energi till dig.
    Kram från
    Annica

    SvaraRadera

Liten avslagsskola - del 1

I februari har det gått ett år sedan jag fick de första signalerna om att Försäkringskassan hade tankar på att inte godkänna min sjukskrivn...