torsdag 2 november 2017

Om rätten att vara människa!

Sverige är ett land som hyllar självständigheten.

I alla åldrar är den ett mått på hur bra du klarar dig. Att bli beroende av hjälp, även om den genomförs av familjen är svårt - för det går på tvärs mot hela självständighetsnormen. Att tvingas söka hjälp och stöd som kräver främlingar i ditt hem är inget du gör lättvindigt. Dessutom är det en komplicerad process att söka stöd.

Under flera år har jag försökt att skriva ett inlägg som beskriver de stödsystem som finns i vårt samhälle för människor som inte klarar sin vardag självständigt. Men jag har faktiskt gått bet varje gång. Jag har fastnat i ojämlikheten som finns. Över att det är splittrat och ogreppbart. Blivit arg. 

Och tvingats lägga ner.

Kort sagt kan man säga att vilket stöd du får ytterst inte handlar om vilket stöd du behöver. Utan vilket stöd du får avgörs först och främst utifrån vilken diagnos du har. Men det som också påverkar är din ålder, och var du bor. Det handlar om att uppfylla kriterier, och har du otur blir du utan stöd helt och hållet.

Vi har flera lagar som styr hur stödet ska utformas och vilken lag du omfattas av beror på vilka kriterier du uppfyller. För vissa lagar är målet att stödet ska ge skälig levnadsnivå och för andra är målet för stödinsatserna god levnadsnivå.

Och jag kan för mitt liv inte förstå varför systemet är utformat så här ojämlikt.

För konsekvensen blir ju att människor kan få totalt olika kvalitet på sina stödinsatser, trots att konsekvenserna i vardagen är desamma. På grund av vilken diagnos de har eller hur den aktuella kommunen valt att tolka lagarna.

Hursomhelst.

Allt detta aktualiseras i mitt huvud nu i samband med det havererade sjukförsäkringssystemet och i alldeles särskilt i förhållande till den svåra krisen i assistansen. Det blir strejk i min hjärna. Orden snurrar och tårarna bara rinner. För i stället för att avveckla assistansen så borde den naturliga utvecklingen vara att den skulle omfatta fler.

Assistansen borde vara föregångare i stället för något man går ifrån. Det borde vara idealet. 

För varför ska vissa på grund av "fel" diagnos inte kunna få assistans? Bli utelämnade till snuttifierad hemtjänst i en personalkarusell utan dess like. Utan hänsyn till individuella behov. Eller behöva flytta till ett särskilt boende? Varför har vi tyckt att detta är okej för sjuka och funktionsnedsatta äldre men inte för yngre personer? Jag har försökt förstå den här ojämlikheten i stödsystemen under hela mitt yrkesliv men jag förstår fortfarande inte.

Assistansens mål - att kunna leva sitt liv som andra med goda levnadsvillkor - är i mina ögon det bästa alternativet för någon som hamnat i den sämsta situationen. Oavsett diagnos, hudfärg, kön, ålder ursprung eller bostadsort. Det borde inte göras någon åtskillnad.

Men varför i hela friden slängs då det goda alternativet överbord?

Det som händer just nu är större än assistansen, större än sjukförsäkringen. För det handlar om vem som är värd att leva som en människa och vem som degraderas till att vara enbart ett hjälpobjekt. Vem som har rätt till en skälig levnadsnivå eller en god. Faktiskt går det så långt som att handla om vilka som alls ska ha rätt att leva.

Vem som är värdig att ha ett liv!

2 kommentarer:

  1. Vilket klokt och bra inlägg.
    ❤❤❤
    Du är så stark som fortsätter skriva och uttrycka funderingar kring så viktiga frågor trots din egen svåra situation.
    Utvecklingen är skrämmande.
    Var finns allas lika värde om samhällsutvecklingen fortsätter så här?
    Tyvärr tror jag inte att det gör någon skillnad oavsett vilka partier som har regeringsmakten i det här landet.
    Den cynism som råder idag kring sjuka- och funktionsnedsatta är skrämmande.
    Det misstroende som drabbar sjuka på olika sätt är inte värdigt ett demokratiskt land som Sverige.
    Ett land som faktiskt skrivit under FN:s konvention om mänskliga rättigheter.
    Det finns ljusglimtar i det politiska livet där även politiker börjar reagera på nuvarande regerings sätt att bedriva sjukförsäkringspolitik.
    Journalister lyfter också detta i debattinlägg- och krönikor så det finns hopp ändå.
    Hopp om en annan utveckling där man via tydligare lagstiftning fredar sjuka och funktionsnedsatta.
    Att till och med FK: s högsta chef utrycker oro kring kammarrättsdomar
    som blir vägledande för handläggarna .
    Jag vill tro av hela mitt hjärta att denna utveckling kommer att vända.
    Att vi i en framtid kan se tillbaka
    och inte behöva skämmas över den människosyn vi hade gällande vissa grupper i vårt moderna samhälle.
    Att vi faktiskt mötte och hjälpte varandra med värdighet och omtanke.
    Var rädd om dig.
    Kram från
    Annica
    ❤❤❤

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Annica. Jag är både bekymrad, rädd och rasande just nu. <3

      Radera

Jag flyttar!

Processen har pågått ett tag - men nu flyttar jag bloggen! Välkommen till  https://livetsbilderblog.wordpress.com Den här bloggen komme...