Om mig

Mitt liv är begränsat, men i mina ord och i mina tankar är jag fri.
Jag lever numera mitt liv i långsamheten.

Den här bloggen handlar om det dubbla i att leva med flera perspektiv samtidigt. Att kunna se inifrån och utifrån på samma gång. Om det faktum att jag å ena sidan har lång erfarenhet av att vara vårdgivare men nu å andra sidan sedan många år lever som vårdtagare.

Att vara den erfarna legitimerade arbetsterapeuten som själv genomgår rehabilitering får mig att reflektera över mina egna reaktioner i ett yrkesperspektiv, samtidigt som jag granskar min yrkeserfarenhet i ljuset av mitt patientperspektiv. För mig är detta ingen börda, det är snarare något som stärker mig. Men det genererar ändå mycket frustration. Både för att jag VET att saker skulle kunna fungera så mycket bättre, men i synnerhet för att jag upplever att min röst är så mycket svagare nu. Som att den jag var inte räknas längre, på grund av den jag är nu. Som att kunskapen och erfarenheten jag har från tidigare raderats i samma stund jag klev in i patientrollen. Och att det jag upplever nu inte kommer att räknas som en giltig erfarenhet och kunskapskälla förrän den dagen jag ”kliver ut” frisk på andra sidan.

Min önskan är att den som söker sig hit ska känna sig hemma oavsett perspektiv och tillhörighet. Att din ”roll” ska vara underställd din vilja till respekt, förståelse och förändring. Och att mina ord ska räknas och vara av värde oavsett vilken roll jag har, eller om jag tillfrisknar.

Låt detta bli en plats där perspektiven får mötas. Utan konkurrens och på samma våglängd. Låt oss värna om och lära av varandra!



Om du vill ha kontakt kan du kommentera ett inlägg här på bloggen alternativt använd:
Mail: livetsbilder(snabela)gmail.com
Twitter: @livetsbilder



Några ord om varför jag bloggar anonymt:

Det finns flera anledningar till anonymitet – ingen av dem handlar egentligen om rädsla. 

För det första är jag övertygad om att det inte är jag som person som är viktig i det här sammanhanget – utan det är mina reflektioner över det jag upplever som är värt något. Detta kan ni få utan att ha ett ansikte på mig. Och jag tror inte att ni har problem med att förstå att jag är en människa av kött och blod. 

För det andra har jag i mitt arbete med personer som har icke synliga funktionsnedsättningar och sjukdomar sett vilken kamp och skam som kan finnas kring detta – och upplever detsamma själv. Jag vill bidra till att skapa en öppenhet kring att prata om vad det innebär att leva med detta. Att jag valt anonymiteten innebär inte att jag skäms för min belastningskänslighet, men det paradoxala är att jag kan skriva mer personligt och öppet om jag är anonym, för då riskerar jag inte att hänga ut människor i min närhet. Därför kan jag beskriva situationer och dilemman på ett mer avslappnat sätt samtidigt som jag tvingas tänka på vad jag lämnar ut.

Den tredje aspekten på anonymiteten handlar om begränsad energi. Min extremt låga energinivå tvingar mig att leva snålt och andras förväntningar ligger ofta på en nivå som jag inte klarar av. Jag har på senare tid insett att min anonymitet ger mig en viss kontroll på andras förväntningar. Det gör bland annat att andra tvingas att kontakta mig i forum där jag håller i rodret – och jag svarar på kommentarer, mail och andra forum i den takt jag klarar av. Det gör också att jag skriver fritt, utan press från någon annan än mig själv. Och det är nödvändigt just nu. Hur det blir längre fram vet jag inte förrän då!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Om varför jag inte använder begreppet kroniskt trötthetssyndrom

Det var varit mycket i media om ME/CFS den senaste tiden, vilket är glädjande. För ju mer uppmärksamhet sjukdomen ges och ju mer relevant f...