tisdag 12 september 2017

En ärlig ursäkt…

Alltså, det är dags nu. Jag måste krypa till korset och be er alla om ursäkt. Jag har varit till en sådan belastning på grund av min oerhörda naivitet.

Önskar att jag inte gjort ett så förhastat val av sjukdom. Att jag tagit reda på mer fakta innan jag bestämde mig. Gjort ett smartare val. För det var ju förbaskat klantigt av mig att välja symtom som inte syns. Som jag måste berätta om för att ni ska förstå och tro på. Övertyga.

Till råga på allt sånt som inte går att se på röntgen eller blodprov. Hur kunde jag vara så obetänksam? Så naiv? Vad tänkte jag egentligen?

Hur kunde jag tro att mina besvär skulle accepteras av vården? Jag borde förstått att ingen skulle vilja ta i det. Att mitt val var för känsligt och kontroversiellt. Utmanande. 

My bad.

Och jag förstår inte vad jag tänkte på när det gällde sjukpenning. Det borde jag förstått att jag inte skulle belastat samhället med alls. För naturligtvis kan något som varken går att observera eller mäta inte heller påverka min vardag. Framför allt inte min arbetsförmåga. 

Mitt misstag. Att jag inte tänkte på det tidigare. Sorry för besväret.

Självklart måste den sjuke själv bevisa sin sjukdom. Något annat går ju inte för sig. Om sjukdom inte syns skulle ju alla kunna bli sjuka.

Jag borde helt klart gjort ett klokare val. Klantigt att välja nåt som de flesta inte vet nåt om. Som vård och myndigheter ej vill kännas vid. Värst av allt. Glömde den lilla viktiga detaljen om att kunna ångra mitt val. Att välja en sjukdom som jag senare skulle kunna välja bort.

För visst är det så att vi väljer att bli sjuka? Fejkar för att slippa arbeta? För att få uppmärksamhet och sympati? Leva gott på bidrag?

Nähä, inte det?! Varför behandlas jag då som om så vore fallet? Som att jag med lite extra vilja och jävlar anamma kunde bli frisk igen?

4 kommentarer:

  1. Bra att du släpper ut frustrationen!! Ironi är ett bra sätt att lätta på trycket och jag förstår att du är frustrerad efter allt du varit igenom.
    Jag håller med om att det känns precis som du beskriver ovan ibland, som om man hade bett om att bli sjuk och tycker att livet är hellajbans som sjukskriven. Men inuti vet du ju om vem du är, att du är kompetent, smart, verbal och en massa mer saker. I vården blir man lätt en siffra som snabbt och lätt ska behandlas och när detta stöter på patrull som det gör med utmattade m.fl. så får vi bära skulden för vårdens maktlöshet. Ytterst är det våra politiker vi bör klandra, de stiftar lagarna som styr vård och Fk osv.
    Jag tror på dig!!
    Kram Sofia

    SvaraRadera
    Svar
    1. Mm, att vara ironisk och raljant var faktiskt ända sättet som detta gick att beskriva på... Tack för pepp! KRAM! <3

      Radera
  2. Kära du!
    Så förfärande lika våra känslor är! Så mycket av den lilla ork och kraft som vi har kvar går till spillo när vi försöker få omvärlden att förstå vårt krånglande "skal". Där vi numera är fängslade och begränsade. Den vanmakt och sorg det skapar. Att inte längre få vara "jag". Inte få vara den jag är-den jag var. Så mycket kraft som går åt att "försöka förklara" för dem som inte förstår ändå. Jag är så in i döden trött på att försöka förklara! Något som jag knappast själv kan förstå.
    Hur kunde mitt liv bli så här?!? Vem är jag nu?
    I detta krånglande konstiga fängelse som min kropp har blivit!
    Kära du!
    Jag förstår!
    Kram till dig från en trött medsyster

    SvaraRadera
    Svar
    1. <3 massa kramar tillbaka! Här hos mej behöver du varken försvara eller förklara! <3

      Radera

Jag flyttar!

Processen har pågått ett tag - men nu flyttar jag bloggen! Välkommen till  https://livetsbilderblog.wordpress.com Den här bloggen komme...