torsdag 23 november 2017

Hopp eller bristande verklighetsförankring?

Har tänkt vidare på texten från igår. På hur det kanske framförallt handlar om erfarenheten av omgivningens brist på verklighetsförankring och acceptans. Det blir ytterligare en text.

Om att det kan handla om falskt hopp som gör min egen acceptansprocess svårare.

Till exempel läkaren som avslutade varje läkarbesök med "då hoppas vi att det har blivit lite bättre till nästa gång" trots år av försämring mellan varje besök.

Eller när den nya handläggaren på Försäkringskassan börjar prata om hur jag ser på arbete framåt och inte för sitt liv kan förstå varför jag inte tror att jag kommer återgå på heltid. Detta efter många års konstant försämring och arbetsträning x flera som trots minimal nivå behövde avbrytas.

Eller sjukgymnasten som vid första minimala förbättring i god tro pushade mig in i multimodal rehabilitering vilket fick min kropp att tokkrascha efter första tillfället. Trots att jag utifrån kunskapen om min kropp förvarnat om vad som händer vid för hög belastning.

Eller för den delen läkaren som pressade mig att testa flera olika mediciner utan uppehåll för min smärta trots att det enda de gav var svåra biverkningar och för hög belastning vilket innebar kraftig försämring.

Eller människorna i min närhet som inte begriper hur jag kan ha fått avslag på sjukpenningen, och som blir närapå förnärmade när jag inte tror att Försäkringskassan kommer ändra sitt beslut. Som viftar bort mitt realistiska konstaterande som onödig oro och svartmålande pessimism.

Sen ska vi ju inte tala om det absurda i att Försäkringskassan anser att jag ska arbeta heltid trots att jag är så extremt belastningskänslig att jag varken kan gå på toa, borsta tänderna, klä på mig eller sköta min hygien utan symtomförvärring.

Det tar så enormt mycket energi att bli betraktad som en pessimistisk bromskloss när jag i själva verket bara kämpar för att inte bli ännu mer försämrad på grund av andras brist på acceptans och verklighetsförankring.

Så. Min tanke om att "sluta hoppas" handlar inte om att jag inte vill bli frisk, eller inte få sjukpenning. Det handlar om rimliga förväntningar från omgivningen. Och det handlar om att bli lyssnad på och tagen på allvar i det jag säger och lever med.

Jag är fullständigt slut av att konstant få mitt liv och min verklighet ifrågasatt. Förminskad. Bagatelliserad. Att ständigt behöva strida för sådant som borde vara självklarheter är orimligt. Varför anses jag inte trovärdig nog att bedöma mitt eget bästa?

Och varför känns det som att människor tror att om vi struntar i att tala om hopp om förändring betyder otur? Som att det är jag som jinxar min tillvaro när jag är realistisk om mitt liv och min framtid.

Att min uteblivna förbättring i själva verket beror på att jag tappat hoppet.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Jag flyttar!

Processen har pågått ett tag - men nu flyttar jag bloggen! Välkommen till  https://livetsbilderblog.wordpress.com Den här bloggen komme...